Klimatets kris känns närapå profetisk
och ingenting som någon hittat på.
Kan man författa en sonett ändå
om katastrofen, göra den fonetisk?

Om undergången låter jämn och metrisk
(funderar jag i min syrénberså
och smuttar på en gammal god Bordeaux)
kan den åtminstone bli bra poetisk!

En profetias form är hypotetisk.
Den varnar för hur det kan bli och gå,
om man gör si, när man bort göra så.

Sonettens profetia är estetisk.
Det borde den som läser den förstå,
när tanken på klimatet känns helvetisk.