Det mjuka ansiktet vreds till skarp avsky då hon registrerat det nyss sedda. I vredesmod slungade hon i väg den röda telefonen ut över det ostädade vardagsrumsgolvet. Hon lät fingrarna glida tungt igenom det yvigt mörka håret samtidigt som hon blickade ut i ingenstans, liksom letandes efter mening. Medan de rödsprängda ögonen fördes villrådigt från sida till sida lade hon hakan i handflatan, armbågen på den vinbefläckade servetten och lät öppna munnen i en förvånad oval.
Efter många varv av självantändliga tankar stannade ögonen på mannen mitt emot. Det var en reslig karl med ett till synes inneboende lugn, ett lugn som både kan irritera och vagga in en perplex dam i en sömnliknande opiumdröm. Det senare vad det som ödet bestämde skulle ske den grönögda kvinnan mitt emot.
Hans breda axlar sjönk i takt med att han insåg att hon anförtrodde sig till honom utan förbehåll. Och den känslan, tyckte han, bekräftade hans manlighet. Trots att deras äktenskap nu var inne på sin elfte årsring lyckades hon, med mycket små ansträngningar, få honom att känna sig maskulin. Dock kunde det också verka åt motsatt håll. Det vill säga att hon kunde, med nästintill ännu mindre ansträngning, förminska hans mandom. Hans resliga 200 cm av rå maskulinitet hade garderat sig med en skrovlig arbetarsköld. En arbetarsköld vars baksida höljde en skraj liten spenslig pojk, darrandes av skräck.
Det var inte mycket med den förhistoriska mannen i mörk kostym hon inte attraherades av. (Speciellt inte efter ett par tre enheter Amarone). Dock föreföll det sig så att hon, mest av allt, lockades av hans valkiga snickarhänder. Hon trodde själv att det härrörde sig ifrån hennes barndom och hennes burdusa bonde till far. Hon visste inte vad det var men hans lugn, hans för evigt slitna händer och resliga längd påminde henne om en familjär trygghet. Samtidigt som hans essens invaggade henne i illusionen av att vara i totalt beskydd attraherade den henne också på ett köttsligt, nästan djuriskt, plan.
Han nickade långsamt mot henne samtidigt som han tyckte sig se väta vältra sig fram ur de stora rådjursögonen. Väta som ville trycka sig ut likt myriaden av människor som trycker sig ur en fullpackad spårvagn.
Hon nickade förtroligt tillbaka mot honom, andades ut och reste sig upp. Torkade av hennes knotiga fingrar mot den svarta sammetskjolen, drog in kraftigt igenom näsan och spände blicken i honom. Nu inte förtroligt utan allvarsamt.
’’Han är död’’ sa hon lugnt och lät det smattrande ljudet från de höga klackarna långsamt följa henne ut ur rummet.
Han satt som förstelnad kvar, stilla och kallt tittandes mot den smältande fönstret.
’’Skål!’’ utbrast han och förde romflaskan till de stramt torra läpparna och blinkade accepterande mot den vinande stommen som slet i det rangliga trähuset. Han ställde ner flaskan på bordet framför sig med en sådan kraft att det nedärvda porslinet krasades sönder, ställde sig upp och började följa det avtagande ljudet av klackar mot trägolv.