En glädje så stor
Den i mig bor

Den gör mig pigg, den gör mig trött
Det är med förundran jag begrundar att glädje mig kan göra utnött.

Med förväntan och rädsla möter jag nästa dag
Förväntan av att mitt självförtroende är åter
Rädsla att tappa balansen, jag bromsar och gråter

Glädjen är inte min fiende, men bromsen är min vän.
När tankarna och känslorna snurrar är det dags att återvända hem.

I mina vakum och platser där jag finner balans
Mellan raderna någonstans

Men nyfunnen styrka vandrar jag vidare
För vem är jag,
om jag inte vågar möta det nya äventyr som omsveper mig var dag

Jag blickar ut över klippan stor
Är känslorna större än äventyret
Det är precis vad jag tror

En sak i taget och jag klarar det här
Jag lever var dag och jag lär
Blir det fel provar en gång till
Du förlåter dig själv och plötsligt ser du tillbaka på vad du åstadkommit när du står still.