David hade dåligt samvete. Inger var annorlunda. Inte för att han hade någon större erfarenhet, men så mycket hade han ändå sett, att det var helt klart så att Inger var något alldeles extra. Hon var otroligt snygg, snyggare än alla han sett hittills, men det var inte bara det. Hon var så otroligt fin på insidan. Hon var god. Han hörde henne aldrig säga ett ont ord om någon annan människa, även om det hade funnits fog för åtminstone en kritisk kommentar. Om han själv sa något negativt om någon, skyndade hon genast till personens försvar. Det fanns alltid en förmildrande omständighet. Hon visade en närmast otrolig tolerans och förståelse för alla. Han kände sig ibland usel i jämförelse. Själv kunde han tycka både det ena och det andra om olika personer och var inte sen med att lufta sina åsikter. Larsa till exempel. Han var en ligist, en kallhamrad plågoande. Skulle Inger ta honom i försvar om hon visste? Larsa bodde med sina föräldrar i våningen ovanför. Ytterligare en trappa upp bodde en ganska ung, ensam kvinna. Hon hade en vän som tillbringade väldigt mycket tid hos henne. Han var ganska speciell. Troligen var han bara några få år äldre än David, men betedde sig på något sätt som en vuxen. Han var ganska liten till växten och hade svart hår med en sned lugg liknande den man såg på bilder av Hitler. En eftermiddag hade David och Larsa blivit uppbjudna till Siri. När de stigit in i lägenheten hade Ronny varit där. Siri hade dukat fram kaffe och saft och lite bröd som hon själv bakat. Hon och Ronny satt redan vid bordet. 

-Hej, vad roligt att ni kunde komma, jag vill att ni ska lära känna min vän Ronny. Han har nyligen flyttat till stan och ska gå med i kåren och, ja han känner ju ingen än som ni förstår …

Medan de fikat hade hon berättat att Ronny faktiskt bodde hos henne tills vidare. Tills han skulle hitta något eget. Han hade alla sina grejer där, hade hon berättat.

-Ronny, du älskar ju Ulla Billquist, kan du inte säga något om det?

David hade aldrig hört det namnet.

-Ni kanske inte vet vem hon var, men hon var en mycket känd sångerska. Ronny har flera av  hennes skivor. Vi spelar dem hela tiden, vill ni höra?

Hon hade gått till en byrå vid fönstret och fört skivspelarens arm till stenkakan som redan låg på tallriken. En mörk kvinnoröst hade fyllt rummet med en svensk sång. Texten var romantisk. Sången lät lite dyster och ödesmättad tyckte David. Han hade tittat på Larsa som haft svårt att hålla sig. Det hade synts i hela hans ansikte att han tyckt att situationen var dråplig.

-Nå, vad säger ni?

Ronny hade sett lyckligt förväntansfull ut.

-Har du många skivor, frågade Larsa

-Dom står på skåpet där borta, i skivstället, alla är mina med Ulla. 

-Varför just Ulla Billquist, jag har väl hört bättre om jag säger så ...  Jag går på Prisma och det är mest engelsk pop du vet och Elvis.

-Ulla var fantastisk, en riktig stjärna. Hon lever inte längre. Hon begick självmord för så där femton år sen, men jag brukar ge henne liv …

-Vadå ge liv?

-Jag har flera klänningar och andra kvinnokläder i min garderob här hos Siri. Ibland klär jag ut mig till Ulla och sjunger hennes sånger. Jag spelar gitarr också …

-Sätter du på dig klänning …?

-Ja, det är underbart att få leva sig in i hur det är att vara kvinna, en berömd artist, vill ni se?

-Nej, det tar vi en annan gång. David, det är väl dags för oss att gå va, vi skulle ju spela den där pingisturneringen du vet …

De hade tackat artigt för fikat och sprungit fnittrande ner för trapporna med tonerna av ”Min soldat” strömmande ner från Siris lägenhet.

-Herre Gud David, han klär sig i klänningar!

-Och gillar stenåldersmusik, sa David, han är väl inte riktigt klok den där va? 

-Vi säger inte nåt till nån om det här David, det får bli vår egen lilla hemlis så länge, jag tycker att vi ska gå dit igen faktiskt och kolla hur knäpp han är egentligen, det blev bara för mycket nu, oj, oj, oj, vilken knasboll!

Det hade blivit många besök hos Siri. Ingen av de andra ungdomarna hade haft en aning om Ronny. Kanske hade någon sett honom komma och gå i huset, men inte reflekterat över vem han var. Under några veckor hade en helt ny värld öppnats för David. Den här Ronny visste nog inte riktigt om han var kille eller tjej. Vid det här lager var han så trygg med sina nya vänner att han inte höll något för sig själv. Oftast gick han omkring i kvinnokläder i lägenheten och betedde sig på alla sätt som en kvinna. Han hade väldigt mörk skäggstubb, även när han var nyrakad. Det gjorde hela uppenbarelsen ännu mer bisarr. Hans gång var kvinnlig. Hans gester var kvinnliga. Han pratade som en kvinna, men med en mörk mansröst och han kysste Siri på kinden och vänslades med henne som en kvinna gör med sin allra bästa väninna. Han sjöng Ulla Billquists sånger till eget gitarrkomp och låtsades att han stod på någon av de största scenerna i Paris eller London. Han hade inte anat att David och Larsa föraktade honom, att de tyckte att han var en friek och en särdeles patetisk person. Siri hade inte heller anat något. Hon var själaglad över att Ronny var accepterad som han var och att de kunde umgås så ohämmat och okonventionellt. David hade inte haft några planer på att bli riktig vän med Ronny, men han hade inte heller velat sluta med besöken hos Siri. Det hela var så otroligt annorlunda. Varje gång hade det varit nya incidenter av skum intimitet mellan Siri och Ronny. De var liksom gränsöverskridande. David hade mer och mer börjat se på Ronny som kvinna och känt någon slags oförklarligt obehag när Ronny och Siri allt oftare betett sig som två kvinnor kära i varandra. Intima smekningar och lätta pussar på mun, visserligen på ett lite teatraliskt sätt, men ändå, det var inte normalt, något opassande och närmast förbjudet. Han var fascinerad av spelet och hade aldrig tänkt att han öppet skulle håna eller förråda Ronny.

En eftermiddag hade David fått en rejäl chock. Han var bestört vid tanken på vad som hänt. Han och Larsa hade varit uppe hos Siri. Ronny hade hållit på som vanligt iklädd en tunn sommarklänning, nylonstrumpor och högklackade skor. Bara efter en kort stund hade Larsa fått spel. Han hade börjat skrika och gorma om att Ronny var ett missfoster och att han bara hade låtsas vara hans vän för att få tillfälle att studera en fullständigt pervers person på nära håll. När han var klar med sina verbala yxhugg, hade han grabbat tag i Ronnys skivsamling och sagt till David att ”nu går vi ifrån det här dårhuset”. Halvvägs ner i trappen hade han vänt skivstället upp och ner så att alla skivorna ramlat ur och krossats i tusen bitar. David rös vid tanken. Så fullkomligt plötsligt och obarmhärtigt. Så förnedrande och känslokallt. Och själv hade han inte gjort någonting. Bara sprungit vidare med Larsa ner i ungdomsrummet där Larsa hade slängt sig storgarvande i en fåtölj, synbart helnöjd med sin aktion. 

Skammen förföljde David under dagar. Han hade inte varit hos Siri efter händelsen. Han hade inte tänkt ta kontakt med Ronny. Han hade ju inte gjort något, det var ju Larsa som burit sig vidrigt åt. Han kunde inte säga något till Inger. Hur skulle hon reagera? Skulle hon tycka att allt var hans fel? Det var inte helt otänkbart. Hon hade en benägenhet att ursäkta allt och alla, men själv var han inte så säker på att hon skulle vara lika överseende med hans egna fel och brister. Han mådde dåligt av händelsen. Det var så mycket i hela den här historien som var förvirrande, konstigt och obekvämt. Han var medskyldig till sveket. Han hade ju innerst inne tyckt precis som Larsa. Ronny var helknäpp. Men att göra honom så illa? Att förstöra det käraste han ägde, att kasta föraktet rakt i ansiktet på honom efter veckor av spelad vänskap? Så länge han inte själv visade något annat, var han väl lika skyldig som Larsa? Han hade ju inte protesterat eller på något annat sätt visat att han ogillade Larsas beteende. Tvärtom. Siri och Ronny var naturligtvis övertygade om, i sin djupa besvikelse, att han helhjärtat stöttade Larsa, att han varit med på alltsammans.