Det uppkommer sällan ljuv musik
där jag kommer ifrån;
människor ler artigt,
men de skrattar sällan

Förstelnade anletsdrag
med sprucken mosaik
pryder esplanaderna
med sin torra akustik

Fåglarna är fjäderlösa
och tar sig fram med spårvagn
det ryktas om enögda duvor
som åker snålskjuts i avgasrör

I ett burspråk väntar jag på dig
bygger ett bo i mossbeklätt murbruk
inreder det med kärlekens parafernalier
från djupet av mitt hjärta

Vintern är alltid vacker här
den inramande snön ger värme
isolerar från bitande vind
hela staden är försedd med dunkade golvvärme

När sommaren kommer
börjar husen att blomma
solen tar siesta
låter asfalten andas

När du är redo
bjuder jag dig till dans
på torget där varenda gatsten är ett ord
och invånarna kan se oss från balustraden

Men utan dig
är allt dömt till stelheten
vulkanen ständigt hotande
på den avlägsna horisonten

Jag behöver din parlör
för att ge liv åt mitt diorama
få pulsen att skena
i torftighetens kråkvinkel