Men visst skulle jag skrivit om det, också
om allt som var innan jag föll ur hans stora händer
lämnade den livslinje jag trodde
att jag skulle vandra i för alltid
som om den var en vacker dalgång
kanske den i början
den vid skalbankarna
då när han inte hade kysst mig än
och jag hittar fortfarande krossade snäckskal
i glömda klädesplagg från den dagen
fragment av fossiler från ett gränsfall
till förälskelse

men jag skriver om den där första stunden när jag vaknar
ögonblicket då jag omsluts av ett gudomligt sken
det är gryningsljus och en välsignande minnesförlust
då finns fortfarande CK-one,
spegeltimmarna; 21:21 är för "jag tänker på dig"
ringsignalerna från honom varje morgon
hur han svarade
med sången med mitt namn
självklarheten i att det som var jag
var en del av det som var han

men jag skriver om när medvetandet når kroppen igen
och ljuspartiklarna skingras som damm
när jag gnuggar sömngrus ur ögonen
försöker resa mig
lyfta huvudet
vilar det mot det kliniska blå kuddskyddet
fastän det var så längesedan
och jag vet inte om det är avdelning 365 eller mitt hem
och jag bad honom att se till
att ta mig dit igen
om jag tog mig hit igen

visst skulle jag ha skrivit om hur Midas
lade sina stora händer över mina över ratten
lärde mig att styra
så att jag skulle veta hur man färdas
mot en framtid eller var det kanske lyckan
men jag skriver om hur han sade saker som
att han fortfarande
älskade mig
samtidigt som han knullade sig runt jorden
och jag försökte att inte tänka på det eller
på tårtljusen som aldrig tändes
men ändå slocknade i den värld
som inte kunde vara samma som den
han sade att han skulle
göra allt för mig i

och för alltid borde inte vara någonting förgängligt
men finns bara i korta ögonblick
jag blåste inte ut lågorna som skulle varit för mitt liv
även om jag egentligen ville göra det
jag blåste inte ut lågorna
jag skingrade hans maskrosfrön
för vinden