Modern står stum
med vidgade pupiller,
inväntar första slaget.
Faderns ögon krymper,
blir till svarta streck.
Han fokuserar,
höjer stolen i massivt trä,
ett vapen mot den rädda.
Den träffar överallt,
skadar moderns kropp,
och själen,
hos flickan som ser på.

Modern skriker,
barnet griper in.
En liten skyddsvakt
som fadern respekterar.
Stolen sänks mot golvet,
modern andas ut.
Hon går iväg,
vill röka en cigarett.
Men fadern är inte klar,
vreden måste ut ur näven.
När lågan tänds,
riktas slaget.
Flickan varnar,
men för sent.

Ett nacksving fäller modern,
sprattlar som ett foster på mattan.
Faderns toffla är hård,
av högsta kvalité.
Ett effektivt slagträ,
mot ett människohuvud.
Moderns armar är låsta
under faderns kropp.
Hon skriker och flämtar,
ber för sitt liv.
Flickan kastar sig ner,
skyddar moderns huvud,
med skära små händer.
Fadern hejdar sig,
trär på sig tofflan.
Är nöjd för denna gång.

Barnet hjälper modern upp,
räcker fram den orökta cigaretten.
Fadern är lugn och glad,
vill ut på promenad.
Modern sitter i köket,
drar halsbloss medan tårarna flödar.
Fadern tar på sig jackan,
ber flickan klä sig
och följa med.
Men barnet vill stanna
hos den sargade,
se henne glad.
Men de tröstande orden
når inte fram.

Fadern blir irriterad,
vill ut och se på stjärnorna.
Flickan vill också,
men nu står modern vid medicinskåpet,
letar efter tabletter,
som kan släcka hennes liv.
Hon ser på flickan
med trasig blick.
"Åsa lilla,
när ni kommer hem,
finns jag inte mer.
Orkar inte mer."
Flickan vill stanna inne,
vakta sin mor
och förhindra döden.
Men fadern lugnar.
"Det är bara
klimakteriebesvär."
Modern nickar ömt mot barnet,
försäkrar att hon kommer leva.
Då tar flickan på sig jackan,
och följer fadern ut.

Det är en stjärnklar kväll,
tyst och kall, med skare på snön.
De vandrar ett stycke nedanför huset,
stannar i sluttningen
och ser mot oändligheten,
låtsas leta stjärnbilder.
Men båda tänker på modern.
Flickan med oro,
fadern med hat.
Fullmånen stiger över skogen,
vräker sitt kalla sken över stubbåkern,
där snötäcket glittrar.
Fadern förklarar att modern är sjuk,
att hon provocerar och bär sig åt.
Därför måste han ta i,
sätta henne på plats.
Om det inte fungerar,
måste hon omyndigförklaras,
eller läggas in.
Flickan nickar svagt,
men kan inte förstå.

De går uppför sluttningen,
ställer sig vid huset,
ser mot stjärnorna.
De upptäcker Orion med bältet,
pekar och talar ivrigt.
När det svarta är
borta ur fadern,
är de så lika, de två.
Fadern blir åter en förälder,
och flickans bästa vän.
De talar om framtiden,
vad hon ska bli
när hon blir stor.
Astronaut ska hon bli,
resa långt från jorden
med raket.
Plötsligt tystnar de,
och lyssnar uppmärksamt.
Kyrkklockan dånar,
mörkt och ödesdigert
mellan bergen.
Det ringer till helgsmål,
till vila och frid.
Men flickan vet
att våldet aldrig vilar,
och att denna afton
bara är en i raden,
av flera tusen likadana,
i hennes unga liv.

Det blir åter tyst.
De talar om Karlavagnen,
flickans favoritbild.
Fadern vet var den är,
men låter dottern leta.
Plötsligt ser hon den,
pekar och ropar.
"Där! Den lyser över grannens tak!"
Fadern skrattar och förklarar,
att stjärnorna är många miljarder mil
från byn och granntaket.
Flickan gapar förundrat,
sänker blicken,
och ler mot fadern.
Tittar sedan mot grannens fönster,
där det lyser så varmt
bakom tjocka linnegardiner.
Hon vänder sig om,
och sneglar mot hemmet.
Där är fönstren svarta,
utan ljus.
Nu skäms hon,
för att hon glömt modern,
för att hon ett ögonblick
varit glad.
Hon tänker att modern tömt burken,
med de farliga pillren,
och förvandlats till en stjärna.
Kanske lyser hon i en annan galax,
där ingen slår och förnedrar.
Fadern ser att flickan funderar,
föreslår att de går in
och dricker choklad.
Då ler hon igen.
Men inombords faller
miljoner tårar,
som ingen kan se.