Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Foto: Åsa Henriksson


Tema trauma del 1 (7): Förlängd exponering

Fortsättning på del 1 (7).

När jag tänker tillbaka på dagen då min barndom tog slut, är det kanske inte omöjligt att båten sjösattes då. Far åker i alla fall hemifrån igen, efter att ha lagt den styckade grisen i frysen. Om båten inte har sjösatts, ska den sjösättas dagen eller helgen därpå. Det fanns säkert arbete att utföra på Slipen.
Mor och jag är ensamma i köket när hon berättar varför hon gråtit, och varför hon är osams med far. Jag står lutad mot bänken bredvid spisen. Mor sitter på sin vanliga plats vid köksbordet framför hyllan där vi förvarade allt möjligt, som kokböcker, läskedrycker, syskrinet och mina ritpapper och pennor. Hon ser sorgsen men samlad ut när hon förklarar vad som hänt.
- När du och Stina kom hade jag precis pratat med Gunnar Rosén. Han ringde och berättade att hans fru och din pappa har ett förhållande.
Jag, elvaåringen, anar men förstår inte riktigt vad mor menar. Hon ser det och förklarar.
- Din pappa har gjort något man inte får göra. Han har varit otrogen förstår du.
Jag har aldrig hört ordet otrogen och frågar:
- Vad är otrogen för nåt?
- Det är när man är tillsammans med någon annan än sin fru eller man. Din pappa har varit tillsammans med en kvinna som heter Gunilla Rosén.
Jag nickar utan att förstå vad vuxna gör när de är tillsammans med någon de inte får vara tillsammans med. Men jag förstår att mor är ledsen, och jag vet vem kvinnan är.
Knappt tre år tidigare då mor var borta på konferens, kom Gunilla hem till mig och far med sin svarta labrador och en påse Victoriaplommon. Jag var lite rädd för den stora hunden, men annars var allt så trevligt. Jag bryggde kaffe och ställde fram näverkorgen med bullar och skorpor.
Far och Gunilla var med i Hem och Skola, förbundet där föräldrar samarbetar med skolan för att främja elevernas studier. De verkar för en trygg hemmiljö med studiero och sunda fritidsintressen. Videovåldet debatterades vid denna tid, och jag minns att far upprördes över det.
Det var genom förbundet som far och Gunilla lärde känna varann. Så det var inte så märkvärdigt att Gunilla hälsade på, även om hon aldrig gjort det tidigare när mor var hemma. Vad vi pratade om minns jag inte. Men jag deltog i samtalet som fördes i vänlig ton. När far och mor pratade var det sällan lika trivsamt. De var oense om det mesta, och jag ignorerades ofta när diskussionen blev hård och komplicerad.
Mitt under fikastunden ringer telefonen. Jag går ut i hallen och svarar, och hör mors glada röst i andra änden. Hon vill bara veta hur vi har det, eftersom hon inte kommer hem förrän dagen därpå.
- Vi har jättetrevligt! svarar jag uppriktigt. Vi sitter och fikar. Jag har bryggt kaffet!
Troligen pratar far och Gunilla, för jag minns att mor frågar:
- Har ni främmande?
- Det är bara Gunilla Rosén, säger jag lika glatt.
- Va?
- Hon har hunden med sig, och plommon som vi ska få!
Vad mor svarade kommer jag inte ihåg. Senare, kanske den här mörka dagen då mor och jag pratade i köket, berättade hon att hon blev förvånad över att kvinnan var på besök. Men hon misstänkte aldrig att far och hon hade en närmare relation än den i Hem och Skola.
Plommonen var ovanligt goda. Det tyckte både far, mor, jag och mina kamrater. De var så många att mor föreslog att jag skulle ta med dem till skolan, och dela ut dem på Roliga timmen som min grupp passande nog arrangerade just då. Det var den bästa Roliga timmen vi gjort, och den avslutades med att vi delade ut flera plommon till varje elev i klassen. Plommon från fars älskarinna.

Mor var nedbruten vid denna tid, och gick enligt egen uppgift ner sjutton kilo på tre veckor. I Svartdalen gick rykten om att hon hade cancer. Någon hade frågat henne, och då hade hon berättat vad som hänt.
Det intima förhållandet mellan far och Gunilla fortsatte som förut. Fast det dröjde innan mor fick reda på det. Hon försökte tala med far för att förstå varför det blivit så här. Då svarade han med mörk blick att hon var provokativ. Mer sa han inte. Mor förnedrades och far blev alltmer aggressiv. Men knytnävarna höll han i styr den första tiden.
Jag tyckte det var underligt att far var så arg på mor, och inte tvärtom. Det var trots allt han som hade svikit.
- När argumentationen tar slut tar våldet vid, sa han ofta under min uppväxt.
Det fortsatte han att säga, och jag tyckte det var kloka ord. Men snart fick jag bevittna att det berömda ordspråket blev sanning i hans fall. När våldet blev fysiskt kom det inte som någon överraskning. De verbala attackerna på mor hade varit så grova att slagen nästan saknats som grädden på moset, för att uttrycka det lite cyniskt.

Redan första dagen av konflikten, tar jag del av allt. Inget sker i det fördolda. Och jag är bådas förtrogna vän. Far säger till mig varje dag att mor måste läggas in på psyket eller omyndigförklaras, om hon fortsätter att vara provokativ, vilket hon underförstått var så fort hon öppnade munnen för att prata om det svåra. Dessutom var hon en inbiten kvinnosakskvinna som pratade gallimatias med alla "rävkärringar" och "ruggugglor" hon kände. Därför, förklarade han, var han tvungen att ta i med hårdhandskarna.
Mor talade i sin tur med mig om alla detaljer i deras relation. Att hon hade tyckt att far var konstig redan från början, och att han hade försökt hindra henne från att träffa släkt och vänner. Hon berättade att han hade varit våldsam i de två tidigare äktenskapen, med en son respektive en dotter. När mor fick reda på hans våldsamma förflutna vet jag inte. Troligen inte under deras första tid tillsammans. Då borde hon lagt benen på ryggen.

Fars första fru flydde med min halvbror Janne från kustsamhället i Sörmland till en ort i Bergslagen. Hon tog aldrig hand om pojken, utan lämnade honom till sina föräldrar. Där ska han ha haft det bra. Moderns liv vet jag inte mycket om, mer än att hon fick alkoholproblem. Kanske en reaktion på, och en flykt från minnet av det våld hon utsattes för. Hon var bara sjutton och min far nitton när min bror föddes.
De här uppgifterna fick jag och min mor då vi talade med min halvsysters mor sommaren 1993. Ett par år senare kontaktade jag Jannes mor, i ett försök att bringa klarhet kring fars mörka förflutna. Det föll mig aldrig in att tala med far, och jag tror inte han skulle ha berättat uppriktigt om åren då Janne var liten. Janne, vars existens han knappt erkände, än mindre att det var hans son.
Efter ett antal felringningar fick jag till slut tag på kvinnan. Jag hörde genast att hon var berusad. Hon sluddrade, och det tog tid innan hon förstod vem jag var. När hon gjorde det fnittrade hon och sa något obegripligt om far. Jag fick inget vettigt ur henne, och anade en tragedi i botten. Jag föreslog att vi kunde höras av vid ett annat tillfälle. Hon lovade att ringa mig. Det gjorde hon aldrig, och jag gjorde inget mer försök att nå henne.

Fortsättning följer.




Prosa av Åsa Henriksson VIP
Läst 87 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2024-03-28 21:31



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Intressant familjeberättelse, ser fram emot fortsättningen
2024-03-29
  > Nästa text
< Föregående

Åsa Henriksson
Åsa Henriksson VIP