Det skymmer på vid kärret,
medan tanken söker ljus
kring tiden som försvann.

Många vintrar har jag vandrat hit
och stuckit hål på isen,
talat till min spegelbild i vaken.

Aldrig fick jag något svar
på vad som drev mig bort
från breda vägen,
till stigen mellan snåren.

Jag ville vandra
som den jag innerst inne var,
som den jag föddes till,
men tvingades ifrån.

Men själen föll, drogs ner i träsket,
av teorier och akademiska meriter.
Hotades till döds av syrebrist.

Så kom arvet,
och förde mig tillbaka.
Inga pengar, men ett hem,
ett barndomshem av minnen,
och krav på omsorg
och praktiska bestyr.

Jag ville behålla oss två,
mitt hem och mig,
i skön förening.
Men slitet blev en flykt,
en irrfärd utan mål,
allt längre bort
från dit jag ville nå.

Jag vandrar åter
i Svartdalens skogar,
på stigar där jag känner
varje sten och rot.
Ser på de döende träden,
där spillkråkorna härjat,
stannar i sluttningen mot söder,
där blåsippan trevar bland löven.

I skymningens vita sken,
klarnar mitt öga.
Insikten stiger medan solen sjunker.
Det är tecknet,
och jag fattar ett avgörande beslut.

Jag bryter upp och säljer mitt arv,
överger en bit av mig själv,
för att vinna något större.
Det är orden som måste ut,
organisera sig,
och leverera en berättelse.

Jag tar farväl av er,
min skog och mitt hem.
Det skär och blöder i mig,
men jag är på väg,
till mitt riktiga hem,
längst därinne,
där anden härskar
utan gräns.