Orosmoln tornade upp sig. Han kunde inte riktigt säga vad det var som var fel, men anade en annalkande katastrof. Det låg i luften. 

Så en eftermiddag blev allt uppenbart. Evald harklade sig vid matbordet och tog till orda.

-Mamma och jag har bestämt oss för att gå på en skola. Krigsskolan heter den, och den ligger i Stockholm. Det är Frälsningsarméns skola för sådana som vill bli officerare, ja du vet David, eller hur? Som Skager. Allt är ordnat. Vi börjar ungefär samtidigt som du börjar tvåan. 

David var inte riktigt säker på att han förstod. Skulle de flytta till Stockholm? Hela familjen? 

-Så här blir det. Mormor och morfar tar över lägenheten. Du David får bo kvar här med dem. Inga ska bo på Frälsningsarméns barnhem i Saltsjöbaden …

-Vadå, får inte vi bo med er?

-Nej, bestämmelserna är sådana. Inga barn på skolan. Men det blir inte lätt för oss heller. Mamma och jag måste bo på varsin avdelning. Men det är bara för ett år, det går fort …

David uppfattade inte fortsättningen. Han kände sig som ett sänke. Han sjönk allt djupare. Det var ingen idé att käfta emot, det begrep han. Bara att finna sig. Blytungt och skrämmande, overkligt och obegripligt. Ett år, det är ju en evighet!

David hade ingen att anförtro sig åt. Mamma och pappa hade redan bestämt sig. Dom var inte öppna för några invändningar. Inte intresserade av hans känslor. Hur skulle han kunna få dom att förstå rädslan han kände som en brännande klump i magen? Stor och obarmhärtig. 

Han gick hem till Loffe. Han tog alltid vägen genom affären. Det behövde man inte, men David älskade den där leksaksaffären. Den var på något sätt overklig. En saga. Loffe satt vid köksbordet med en mugg mjölkchoklad och med en halväten mandelkubbe framför sig. Bredvid honom låg Vilda Västern, en helt ny serietidning som de båda älskade högt och rent. Den kom ut varje vecka och kostade 25 öre. Miki var bara 16 år och redan ridande gränspolis med kaptens grad. Kapten Miki! Bovarnas skräck. Han hade två kompisar, Vindy och Salasso, ett par gamla suputar. Tillsammans var dom oövervinnerliga. Miki red oftast på sin häst. David fantiserade om att han själv var kapten Miki. Han sa det till Inga vid ett tillfälle. Hon köpte hela historien. 

-Kan du lesa för mig?, sa Loffe, jag leser så sakta ru vet.

-Nä, ja ente på humör. Morsan å farsan ska flytta till Stockholm å gå på nån skola vettu, i ett år asså. Å vi fånte hänga me. Syrran ska rom setta på barnhem å mig dumpar dom hos mormor å morfar …

-Va, erom inte kloka!

Allt gick väldigt fort. Resten av familjen försvann plötsligt och oåterkalleligt ur Davids liv. Ena stunden var man en något så när trygg liten kille i en kärnfamilj, i nästa ögonblick en inneboende hos ett par gamla, döfärdiga människor. De var visserligen hans mormor och morfar och han älskade dem uppriktigt, men bo hos dem, ett år, nej, det var döden i grytan direkt. Asta bodde ju ännu hemma förstås, men hon var så annorlunda nu för tiden, hade aldrig tid för honom. Vareviga kväll stod det en militär nere på gatan och visslade, nån basse från kasernerna. Han var från Lidköping hade hon berättat. David gillade inte den där inkräktaren. Allt var uppåt väggarna fel. Fel, fel, fel!

Mormor bar sig konstigt åt. Gick och småmumlade för sig själv och hade hemligheter. Hon visade David sina gömmor i linneskåpet. Pengar och godis.

-Säg inget till morfar. Du vet hur han är. Han skulle bara bli arg. Han unnar inte mig något eget.

Hon kavade iväg i sina nötta tofflor och vred händerna på det där karaktäristiska sättet.

Morfar var den som skötte inköpen. Han ställde upp den bruna skinnväskan på köksbordet och plockade upp allt i en prydlig ordning, som på en mellanstation, innan det placerades i skafferiet. Fläsk saknades aldrig. Morfar älskade fläsk. Kalvsyltan fanns också där. Det var i stort sett det enda David kunde äta. Den hatade kalvsyltan! Det var ett otroligt faktum att David hade visat sig vara allergisk mot i princip allt utom kalvsylta.

Inte så att han var kvitt sina besvär, nu när han undvek allt som var olämpligt. Nej då. Oräkneliga morgnar vaknade han med pyjamasen fastklistrad i de upprivna såren. Han fick bokstavligen slita av sig byxorna. Det gjorde ohyggligt ont. Mormor tog fram gasbindor som hon lindade runt armar, ben och händer efter att först ha smort såren med salva. Ibland använde hon svalkande puder. Pudret var bättre än salvan tyckte David. Det skapade som en hinna, en slags skorpa, på såret som gjorde att kläderna inte fastnade så lätt.

De båda sovrummen var upptagna av mormor och morfar som sov i rummet mot gården och av Asta som hade sitt rum mot gatan. David fick ta vardagsrummet. Ja, det var ju inte hans rum precis. De hade ställt in en tältsäng i rummet. På den sov han varje natt i ett års tid. David tyckte att hela arrangemanget var fullständigt korkat, men lyckades ändå med humor och en medfödd tålighet stå ut med situationen. I brev som han skickade till mamma och pappa på Krigsskolan ironiserade han med orden ”här ligger jag och drar mig på min sköna tältsäng”.

Morfar hade fått lön. Den fick han alltid före helgen. Han hade kört in Televerkets svarta Volvo PV i garaget och bytt om till kostym.

-Jag går till Stadshotellet och firar med grabbarna, hade han sagt innan han gav sig iväg. Som han gjorde vid varje lönetillfälle.

Den här kvällen var inte olik de andra.

-David, nu är klockan över elva och morfar har inte kommit hem än!

Mormor vred händerna och underkäken gick fram och tillbaka på det där typiska maneret. Hon travade av och an och visade tydligt att hon blev mer och mer nervös, för att inte säga rädd.

-Jag vill att du hämtar hem honom nu gossen min, han följer säkert med om du hämtar honom.

David drog på sig koftan. Det var bara några steg till Statt, vid Lilla torget, snett emot brandstationen. David visste exakt var han skulle hitta morfar. Han och gänget satt alltid vid sitt stambord, ett runt bord i ena änden av en ganska stor lokal. Morfar och dom andra gubbarna skrattade och skrålade och bordet var fullt med glas och tomma buteljer. Cigarettröken låg som en tät och kväljande dimma över hela etablissemanget.

-Är det lilla gochen som kommer. Har mormor skickat ut dig i mörkret pojke lilla? Jag ska säga henne ett sanningens ord när vi kommer hem …

Herbert Björk var i grunden en god man. Han var av vallonsläkt och hade växt upp i ett statarhem. I en liten timrad stuga trängdes han med mor, far och tio syskon. Förhållandena var knappa, men det fanns alltid mat på bordet. Kläder gick i arv förstås, tills det inte gick att lappa dem en gång till. Sex år i folkskolan, mer var det inte tal om för Herberts del. Men det fanns gott om möjligheter för en ung och stark yngling som inte var rädd för att ta i. Det var läshuvud på alla syskonen och när en av de äldre bröderna, som arbetat sig upp ett par pinnhål inom Telegrafverket, lade ett gott ord för Herbert, blev han omgående antagen som lärling. Han fick på kort tid plugga in det nödvändiga för att inte vara i vägen för linjelaget där han fick börja längst ner på statusstegen. 

Redan som trettonåring fick han sin första lön. Det mesta fick han lämna hemma, det var ju helt i sin ordning. Men han var förståndig och sparsam, så det lilla som blev över lade han oftast undan. En sak unnade han sig dock från allra första början. Det var fullständigt otänkbart att ingå i ett linjelag utan en prilla bakom överläppen. Det spelade ingen roll att man inte var torr bakom öronen, prillan var obligatorisk. Pallade man inte för karlatag var man en vekling och veklingar blev inte långvariga i laget. Sprit behövde han inte skaffa själv de första åren. De äldre var mycket generösa med den varan och delade broderligt med sig när det var dags att fira. Och firade gjorde man på lördagen. Efter veckans sista pass. Då kom flaskorna fram. Det var i den uppsluppna gemenskapen han lärde sig att berätta historier, att tälja säljpipor och agna långrev.

I Herberts hem fanns inga böcker. Men han fick tidigt lust att läsa. Han läste allt han kom över, mest poesi, reseskildringar och romaner. Han hade lätt för att drömma sig bort och skapade i fantasin egna, hemliga världar. Han fantiserade om hemliga möten vid kanten av sommarängen, nära bron där bäcken tar ny fart ner i ravinen. Han drömde om kyssar och smek bland midsommarblomster och höga ormbunkar. 

Herbert var ovanligt stilig men förstod det inte själv förrän efter konfirmationen. När han blev gammal nog att överge tanken på unga kvinnor som ouppnåeliga gudinnor, upptäckte han att de alla väntat på att han skulle bli man.