När paraplyet möter skrivmaskinen
helt oförmodat på kirurgens bord,
blir dikten nonsens och en lek med ord,
som jollret om kusinen Vitaminen.

Surrealistisk dikt blir gärna parodi,
galghumoristisk, antikonstifik,
måhända gjord med "psykisk automatik"
men fjärran från en mogen poesi.

Visst är det kul med nonsensvers och dada,
men roligheten blir så fort grotesk
och mynnar ofta i absurditeter.

Visst är det lajban att med orden kladda
och göra poesin bisarrt burlesk,
men är den inte mätt på barnsligheter?