Men du, kom hit och rätta mig så gärna att bli dina fel.

Tar ett hugg med svärdet mot din strupe.
Slaktar nu dina ord utan fäste.

Men du, med ditt huvud av tiger du väl självmant sen?


Dödar de stördas drömmar.

Dödandet rör mig inte nämnvärt,
värre vore om detta inte gjordes,
ty i det ovetande finns inget lärt
utom ett stycke kött som ska dö


Grundlurat och ihjälslaget
med den åldrade och nednötta inskriften:

VET VAD DU TRO.

Men se! Detta gick oavkortat hem till noll erfarenhet

Tillfreds med att gräva fram rättvisa åt det orättvisa
och vill göra avund i att bli det äckligaste djuret…

(I ett samtidigt skede; hör de stinkande efterblivna
skrika lögnerna om egen åtråvärdhet och värdighet…)


Har här tomhänt frilagt fäfot,
har med hast framgrävt kränkta årens otider:

TRO VAD DU VET.

Men, oönskat drar så gärna allt önskat ner;
slöddret yrar så användbart och envetet,
låter sig missnöjt och illa kvickt söka mer.
Ljuger i sig medvetet och omedvetet.







Drämmer till med ett: ”Möjligen.”,
att ständigt användas som godtagbar ursäkt:

VET VAD DU VET.

Ni, vilka fås tåras lättare med era bödlars sånger
än egna tillfogade och ensamt rättmätiga sorger:

Vi, vi vet att vår värld är anfrätt och överallt våldtagen
med kontrollerande och formande till defekta normer.

Du, det hela skedde alltför lättvindigt, det måste sägas…



Låt mig nu med deltagande nämna någonting Solklart:

Vägra slösa tröst på tröstlöst.

Inled omedelbart verka efter Valet:


VET VAD DU ÄR.

NY TID ÄR HÄR.