Det kostar för mycket att vistas på botten. Den botten däri tungsinnet griper efter att kvarhålla och vidmakthålla varje tanke med syftet att dra ner allting med negativiteter.

Väl inbitet i den hårda sorgen blir varje litet leende till ett självhån.


(Visst, vi tröttnar till sist oaktat orsakerna och deras hävdelser.)


Närd till dårskap från andras idioti låter jag mig vara lättroad idag och skrattar rakt genom bitterheten, sorgen, hatet; de delade smärtornas smärtsamma olust.

Tar mig ett helande utan glömska inblandat.


Kalla mig ytlig for denna falska lycka.

Hellre det än vara ett vrak med ovilja till att bärgas.