Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Bryderier (ur romanskiss)

Bryderier, bryderier, bryderier…

Mitt tidigare liv bleknar bort. Bit för bit. Alla teorier. Den naiva tron på människan. Vänskap, vem har en korrekt definition …? Kommer jag alltid att förvänta mig för mycket? Kärlek, ett ännu svårare ord. Existerar ens kärlek utanför Gud? Jag tvekar väl inte när det gäller hans kärlek? En Gud som inte älskar fullkomligt, kan jag inte tro på, eller snarare, jag vill inte ha med honom att göra. Om hans kärlek är det minsta beroende av vad jag känner för honom, ÄR han inte, då är han bara …

De allra flesta som prisar honom håller inte med mig. De talar om en kärlek vi människor inte kan förstå oss på, en kärlek som också innebär hämndbegär, lemlästande och onämnbara skändligheter. Nej, det är sant, jag förstår mig inte på den, men ser den runt omkring mig hela tiden. Det är människokärlek. Kärlek till mig själv, mitt liv och mina ideal före allt annat. Inte många är villiga att ge sitt liv för sina bödlar. Jag vet bara en. Om han inte menade att hans död skulle innebära liv för mig, om han menade att min bristfälliga eller totala avsaknad av tacksamhet skulle straffas, då finns det inget ljus i världen. Då är alla ord bara patetiska lögner.

Väntar jag mig för mycket också av Gud? Ja, enligt mina ”vänner”. Min tro på en Gud som praktiserar ovillkorlig kärlek fullt ut gör mig ömkansvärd i deras ögon, en förvirrad själ som inte förstått vad bokstaven förmedlar. 

Bryderier. 

Hur kan jag vara så ensam om min gudsbild? De som tänker som jag, för de måste väl finnas, säger det i alla fall inte högt. Min tro blir ett samtalsämne bland de ”rättfärdiga” som förfasar sig och sorterar in mig bland villolärarna. ”Han kommer aldrig mer att få öppna munnen, i alla fall inte från en plattform i vår rena och rättrogna församling, inte om någonting över huvud taget.” 

Bryderier. 

Är jag på avvägar. Majoriteten har ju alltid rätt …? Problemet är att jag inte kan byta sida. Jag skulle gå sönder utan den Gud jag känner. Ensam och utstött är jag då, under den korta resten av mitt liv, utlämnad åt min fantasigemenskap i treenigheten, åt den atmosfär som råder i mitt innersta heliga rum, där allt är förlåtet och den genomruttna människan älskas av min sanna vän med en överjordisk kärlek, en kärlek som föraktas av de lyckliga få som redan tycker sig funnit nåd inför honom som skapade oss alla.

”Ömkansvärd kommer jag att leva av mjölk och honung i en utopi som inte ens Gud förmår skapa, bara min sjuka fantasi.”

När jag ställer närgångna frågor om straffen, om den brinnande sjön dit alla misshagliga ska kastas, om de eviga plågorna, om det fysiska helvetet, får jag nästan alltid förmildrade, glidande förklaringar. ”Det handlar om en evighet utan Gud, bortvald av honom som inte står ut med din mänsklighet …”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Jesus, dog han inte också för den yttersta konsekvensen av synd, att bli övergiven av Gud? Varför annars detta förtvivlade utrop? Han hängde ju på korset för mig, i mitt ställe, för att ta allt det som synden kräver. Dog han förgäves för miljarders miljarder människor? 

Bryderier. 

Varför firar vi då påsk? Man firar väl inte ett fiasko? 

Bryderier. 

Så det hänger på mig då, trots korset, på mig och alla andra människor genom historiens sekler, på oss stackars svaga varelser som inte ens klarar att älska oss själva med en ren kärlek, på oss som mest fattat katastrofala beslut, på oss som aldrig vetat vårt eget bästa, på oss som lyckats förstöra ALLT som Gud gav oss?

 

”Det är synd om människorna”, sa Strindberg. 

 

 

 

 




Prosa (Roman) av Ulf Lundin VIP
Läst 39 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2023-09-25 19:38



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ulf Lundin
Ulf Lundin VIP