När det är tio minuter kvar till start
släpps vi i den tionde startgruppen
in i fållan. Uret visar 13 50.

Jag har vita korta strumpor, svarta
väl insprungna New Balance-dojor,
röda shorts med ett gelpack i vardera
fickan och ett rött, tunt linne på överkroppen.

Solen flödar över oss och det är över
20 grader i luften.

Hon som pratat och pratat i högtalarna
och med rockmusik hållit oss igång
med gymnastik de sista minuterna,
tillsammans med de tre kvinnliga
"gymnasterna" upp i tornet, tystnar nu.

Vi "är inne i den sista minuten" säger hon
andäktigt.

PANG !

Eldrören sprutar upp sina flammande
lågor och rockmusiken har tredubblats i
volym och allt i min kropp vad gäller
spänning, adrenalin, bubblande blod
och kåthet exploderar i ett galet NUUUUU
och jag är iväg på mina tre mil terräng
vid Koltorps gärde på Lidingö tillsammans
med ett par tusen andra. Allt som allt
i alla elva startgrupper är vi 20 000.

Jag genomför loppet exemplariskt
disciplinerat om jag får säga det själv.

Jag går i alla de brantaste backarna,
mellan 10 och 15 till antalet, svårt att säga
exakt hur många de är.

Men t ex Abborrbacken, Sofias Backe och
Karins Backe är alla så grymma att det går
helt enkelt inte för en motionär att ta
sig uppför på annat sätt än att gå, trava,
traska i den takt man orkar.

Vissa utförsbackar var på samma sätt
så utmanande att personal fick varna oss
för dess branter. Jag var kanske dum-
dristigt orädd för jag släppte på i nära
100 % av min fulla rullningsfart -
utom i ett par backar där jag måste bromsa.

Det finns risker både med att gå för fullt
och att bromsa för hårt. Man kan falla
och man kan slita sönder muskulaturen
i låren.

Här och där jobbade Röda Korsets sjukvårds-
personal med människors krampande ben.

Hurraropen till "olycksbröder" och andra
utefter banan är annars till stor hjälp och vi löpare
gör också vårt bästa för att stötta varandra
med ryggdunk och uppmuntrande
"kom igen nu !"

Jag såg ingen kvinna bryta loppet !
Antagligen för att de är bättre på att
lyssna till och lyda vad kroppen
berättar.

Jag hade bestämt att ta mina "High Five Gel"
med koffein, vid 14 resp 24 km och jag
prickade dem exakt. Jag kan inte svära på
att de hjälpte men de var goda och upp-
friskande med en näst intill helt flytande
konsistens, så vatten behövs inte för att få
ner gelen.

Banan är till underlaget mycket varierande.
Gräs, grus, asfalt och rena, underbara
skogsstigar gör att resan blir så mycket
lättare än t ex en enträgen marathonbana
på enbart asfalt.

Den näst sista kilometern är fruktansvärt
jobbig pga utmattning och lutning men
den sista kilometern väger upp med sitt
utförslut fram till målrakan på Grönsta
gärde där min härliga kompis stod och
tog emot i målfållan.

Tiden så.

Jag har under åren övat upp även förmågan
att kunna skatta min löptid något så när rätt.

Jag lekte med tanken att klara loppet
på 3 33 och resultatet har inte helt kunnat
verifieras än men tiden kommer att bli satt
till 3 33 alt 3 34 beroende på nåt jag ännu inte
förstått.

Nästa år är det 60-års-jubileum men min andra
och kanske bättre hälft har förbjudit mig
att springa på Lidingö igen. Hennes nerver pallar inte.

Alternativet skulle kunna vara marathon
i Jyväskylä, Finland, Finlandia-loppet.

4 varv på slät mark rund sjön.

Den som lever får se.

Kramar till er som läst och förhoppningsvis
blivit inspirerade.

Gunnar