Tittar tillbaka nästan kärleksfullt på en tuff tid i mitt liv, när jag kom hem och min kropp brann. Helt slut, kämpat mot döden ännu en natt… Uthärdat hela mänsklighetens vansinne ännu en natt. Vilade jag? Hade jag ambitioner att komma bort ifrån det? NEJ. NEJ jag gick på et tunt snöre svajade mellan död och galenskap, som en trapets … men ingen publik, inga applåder, inte strålkastarljus, ingenting… Jag hittade poeter. På den tiden så vart man direkt attackerad, vilket också va ganska najs, det känns som det betydde mer när man vart tvungen att försvara orden. Precis så som jag försvarade livet. Lära sig le åt det. Allt det hemska. Allt det omöjliga. I en hemsk alkoholfylld dans, svettig ensam i mitt vardagsrum, i utkanten av Göteborg. En fantastiskt hoppfull, naiv, aningen förvirrad individ, allt dränktes i någon slags våldsam tystnad, en hoppfullt hopplös dans, ett liv redan dödat, utan chans…
Jag bar dessa döda fiskarna och vattnet från isen rann ner på mig, jag bar dem, dessa lådor av plast med 60 kilo död i sig, det va en sådan grav humor där, ingen tyckte synd om någon, alla stod på sin egna grav och grävde den på sitt sätt. Ingen blev lycklig där, allas liv gick åt helvete där, allt det man älskade dog där. Och de vart normalt. Man åkte hem trots att man duschat och hade nya kläder så stank man fisk, döden förföljde en. Till krogen och sedan hem. Alla timmarna i ensamheten. Evigheten.
Jag vet inte varför jag vill tillbaka.
Antar att jag hellre har skit än ingenting.
Om mitt liv inte är omöjligt så saknar det betydelse för mig.
Förmodligen en sadist grej som kommer från blivit mobbad som barn, tvingats erkänna sig själv som ful, och korkad och någon som borde bli mobbad. Jag brukade stå framför spegeln och se allt det där, allt de där dem kallade mig för. Jag såg det precis som dem. Nickade instämmande igen. Och jag trodde det värsta som fanns vad att bli klämd.
Men jag va iaf inte falsk.
Eller tom.
Grejen med krig, är att det tvingar även passiva att slås.