Jag tror på kärlek.

Jag tror på att älska människor i deras mest imperfekta stunder, att se och vara den trygga punkten. Jag tror på att älska styrkan, svagheten och alla egenheter som gör de till just de. Att omfamna.

Allt det har människor gjort för mig, nämligen. I mina svagaste stunder hade jag kärlek och en trygghet så stark att den krossade alla tvivel.

Jag kunde se mig själv i all den operfekthet, och känna mig accepterad, älskad. Förstå min mänsklighet lite bättre. Vi är så lika, egentligen. Alla människor bär på en enorm styrka. Och vi är också ganska sköra på samma gång. Vi behöver varandra.
Vårt största begär, vår största önskan vi har som människor är att vara djupt sedda och hörda.

Att bevittna någons livs resa och utveckling är den största ära du någonsin kommer ha. För tiden är det mest värdefulla vi har och tiden vi delar med människorna vi har nära hjärtat är det viktigaste som finns.

Hur de vänder på vår ”skit” och gör det till något bra. Hur de omfamnar och ser oss, precis för de vi är, i all vår imperfekthet. Det förändrar oss, utvecklar oss.
Vi lär oss acceptera och älska oss själv djupare genom att bli speglade av en annan som älskar oss och som är vår trygga punkt. Jag tror att det är det enda sättet, faktiskt.

Om det är något jag vet med all säkerhet, så är det detta. Där du blivit bemött, rörd i ditt innersta kan du också på samma sätt möta andra. Så mycket medkänsla du har för dig själv kan du också ha för andra.

Kärlek är det ultimata svaret.