Ångest och tappad livsglädje
Känner mig monotom i en blek värld
Stirrar ut i tomma intet, helt stum
Mår skit tror jag, kan inte sätta fingret på det
Men något är fel, väldigt fel

Håller jag på att falla, tappa fotfästet
Känner hur kroppen ibland svävar bort
Vet inte vad som händer, förlorar kontrollen
Är ett skal, saknar ord att fylla

Vet ej längre vad jag vill, vem är jag
Är ett mörker inombords, hatar mig själv
Faller, kommer det göra ont
Kommer jag lyckas finna rätt väg igen
Jag undrar verkligen vart jag är påväg

Smärtan i mitt bröst, den växer
Jag gråter mig till sömns, alltför ofta
En gråt så ihärdig och tung, faller mest inombords
Känner mig så väldigt tung, fylld av ångest
Tappar fotfästet, trillar omkull

Saknar ord till motstycke, en symfoni av tyngd
Jag är en död fågel, ett krossat skal
Mitt lugn är ångest, mitt rum mörker
Jag sparkar på en röd dörr, krossar en toalett
Tar ut mina aggressioner på smärta

Mår så fruktansvärt dåligt, vill bara trilla omkull
Såga trädet vid marken och se det falla
Känner mig oerhört tung, en börda på mina axlar
Hjälp mig, lätta bördan åt mig
Håll om mig, bevittna min vandring

En monotom värld, dysfunktionella beteenden
Jag är en ledsen grabb, en pojke i sängen
Vill glädjas men gråter tårar
Ser mig själv och såras, ett freak
Sorgens klang är min vardag

Förruttnelse härdar, jag tyglar mina sinnen
Känner mörkrets krafter växa
Se mig, berör mig, jag är olycklig
Vill bara falla längre ner, drunknar
Släcker ljuset och tar beslutet