Ofta vid våra besök hos farfar, tog han
upp sitt diatoniska munspel efter att jag
och pappa fikat kaffe, lemonad och bulla.
Någon ny trudelutt eller vals hade han
alltid på lut. Visserligen påstod han sig inte
orka blåsa lika friskt sen han fått lite
känningar från hjärtat. Men en och annan låt
flöt i alla fall fram. Och naturligtvis skulle
även jag börja spela munspel tänkte jag då
vid 8 års ålder. Men fick dock vänta till min
10-årsdag innan jag fick ett likadant i C-dur.

Och efter fikat var det sedvanligt dags för snus
och lite kul berättande om något han obseverat.
Tror Stjärnsnus var vanligast utefter
Norrlandskusten. Farfar trummade alltid på
snussilverdosan innan han tog sig en rejäl prilla.
I samma stund brukade han förnöjsamt plira med
ena ögat innan tingesten sattes tillbaka i västfickan.
Den silverne dosan hamnade såsmåningom först
i pappas ägo. Tror nog farfar ägde två styckna,
så någon av pappas bröder fick den andra. Men
till slut hamnade den hos mig eftersom jag börjat
snusa i sena tonåren.

Nu var det inte bara en del humor och stort
intresse för munharmonika jag fick från farfar.
Tydligen överfördes också mångsysslartanken.
Förutom att vara omtyckt snickare hade han ju
både sysslat med skomakeri och modellbyggande.
Och visst teknikintresse fanns också. Har ju själv
tyckt det varit kul med både teknik, skrivande,
teckning, sport och musik. Dessutom sa pappa att
jag ibland ryckte på axeln precis som farfar och
pappas yngsta bror.

Vid någon av ett flertal teknikkurser i Sundsvall
genom åren skimrade fortfarande silverdosan
som på farfars tid. Det var ju en kär ägodel som
jag fyllde med General snus. Men hur det nu var
fumlade jag med dosan vid påfyllning. Som den
halaste tvål slank den bara ner i toalettstolen
och försvann. Naturligtvis blev de inte glada
hemma när jag nämnde fadäsen. Men några år
senare var snusandet lagt på is och historien glömd.