I ett rum fullt av sten är min atmosfär kall
Jag rullar runt bland gruset och skrapar mina ben
Det gör ont, varje andetag smärtar, glas partiklar sugs in
Lungorna rivs sönder och jag förblöder invändigt
Det är brutalt, ack så brutalt, i den kalla världens akustik
Där jag ensam planerar min dystra, tragiska musik

Jag är en fattig bonde, eller hur, med snuset i mun
Trevar över logen och känner mig måttlös full
Spriten bedövar i en värld kall och grå
Fylld av sten i mängder, ser jag ensam på
När träden rycks upp ifrån våran moder jord
Och berikar skörden med sin tomhet

Jag är vilseledd, föraktade, min skönhet är en lögn
I ett rum fullt av sten, är min atmosfär kall
Med spriten vid min sida, värmer jag mitt inre
En brasa i hörnet av rummets dunkla vrå förgyller vardagen
Jag är ett spöke i mitt slott, en sten i väggen
Fylld av tomhet, gör det ont vid varje andetag

Jag gråter, jag skrattar, alltid hysteriskt motoriskt
Ett ekande vrål inombords, ett monster sliter sig ut
Jag är blodig, svettig, törstig, paniken växer
Vart är spriten, vart är min kompis, febrilt letar jag i göm undan
Borta med vinden, en kaotisk färd, havet stormar under mina fötter
Båtens gungning sätter min kropp i berusning, svindel och illamående

I ett sista försök till att stänga porten, vända blad och gå vidare
Sliter jag av mig håret och byter profil, jag är en ny människa
I en trasig värld, utan mening, fylld av kalabalik
Är mina stavelser, ord, plotter på en duk
Jag är en modern konstnär, som sakta dör ut
För att vid min dödsbädd, äntligen få den uppskattning jag förtjänar
Det är tröttsamt, jag dör ut, borta med vinden
Där slocknade ljuset, boken är stängd, slut.