Ur stela leder
och frusna knogar
Att tja sä
tårar som fryser till is innan de hunnit längre än näsan

Kölden visar inga känslor
den är tjörrmut
obarmhärtig
omedveten om vå den gör med oss

Du säg att du älska min mjukhet
men nordlig vind gör mig hårdhudad
hård som skaren under mina breannare
hård som ansiktsdragen
Och fraista
som klättrar på fönsterrutorna

Den gör nå med oss
Tjörtan
när den är som värst är den en stilla död
inga ljud ute hörs
all energi går åt till att hålla kroppstemperatur
göra hålor, gryt, hitta föda
Jag skottar snön tjett mot huset för isolering

Ändå är min släkt så varm
godhjärtad
Nära jola
ha låtit kölden enbart sätta sä på huden
men aldrig längre in
Ha härdats av det subarktiska
men sedan värmts opp av vårvintersolen