Hon kände något i sin bakficka. En mobil utan aviseringar och vibrationer. En dödfödd önskan om något mer grodde i tankarna. Det blöder likt regn, och ögonen är översvämmade oceaner.

Hon visste inte vad hon skulle plocka isär och bygga ihop i livet. Byggstenarna blev till sand mellan fingrarna. Det guld som glimrat och förtrollat henne, Han, han sa stopp. Byggnaden rasade inte, den blev obebodd. Synliga vackra rum, syns fortfarande. Fast hon kan inte gå in.

Ska hon låta kärlekens hopp finnas kvar, för denna vänskap är unik. Eller ska hon hänga upp sin egen dröm och korsfästa den - låta en annan kärlek träda fram? Alla människor har haft samma smärta, ändå är berättelserna unika.
Unik smärta och svullnad, läkedom, ärr och blödning.

Tanken började spira, att så nya frön. Av ett nytt hopp. Låta smärtan tala, göra sig hörd. För att sedan sjunga och till sist lova. Lova att ta hand om henne.
Lova att låta glädjen komma. Hon såg fram emot att gå igenom resan, och tog en genväg direkt till friden och tacksamheten. Hon såg aldrig tillbaka.