Tänk att det är själva fan att det hela tiden kommer ny tid. Här går jag, mellan Hemköp, mitt jobb, min lägenhet, och det blåser, och det regnar, sen kommer solen, och sen blir det mörkt. När det är mörkt sitter jag i farsans gamla slitna fåtölj och dricker vin. Glor rakt ut i mörkret. Tänder en cigarett, röker vid fönstret. Äter Keldas färdiglagade soppa. Glor mer. Blir precis lagom och välbalanserat onykter. Somnar. Sen börjar det om. Jag väntar. Jag sitter här och väntar. Jag är inte alls intresserad av att avsluta mitt liv i förtid, men hade det funnits en knapp att trycka på som kunde göra att denna transportsträcka mellan fittan och graven gick bara lite snabbare, då hade jag varit först att trycka på den. Hårt. Länge. Ordentligt. Slagit ner varenda en annan person som försökte trycka på den före mig.

Jag ringde en vän igår. Det händer inte så ofta att jag ringer någon, för det mesta ringer de mig, men igår ringde jag. Hej, sa jag. Hej, sa hon. Hur är det, frågade jag. Då skrattade hon och sa, jo tack bra. Efter regn kommer solsken. Jo, ja, sa jag. Och bilen går bra? Håll käften Alexander, sa hon. Du vet hur det är. Vi är ensamma en stund, sen dör vi, men det är ändå bättre än att försöka ha relationer med folk och sen dö. Jag höll med. Har du slutat kröka, frågade hon. Jag ljög ett ja, och höjde glaset till munnen, ciggen i samma hand, mellan fingrarna, och jag hörde hur hon log sorgset. Hon är min vän, hon har sina sidor och vi samtalar knappt aldrig, men det är nog, både för henne och mig. Hur kan man höra att någon ler? Hur är det ens möjligt? Vill du knulla, frågade jag. Nej, inte dig i alla fall, sa hon, sen pratade vi om politiken. Får jag slå dig då, frågade jag. Kom hit, så får jag sätta fast dig ordentligt, och vi får känna någonting. Nej, det ville hon inte heller. Kan du älska mig? Hennes fråga hängde kvar i tystnaden som en sorts sur uppstötning. Vad menar du, sa jag efter en stund, eftersom jag kände att någonting måste jag ju säga. Du vill ligga med mig, och du vill slå mig, säger du, men så länge du inte älskar mig Alexander, så vill jag inte. Jag visste inte vad jag skulle svara henne, så jag bytte spår. Hon är så enkel att samtala med, min vän, hon följer med mig nästan vart jag än tar samtalet, och det är sällan någonting fastnar i huvudet på henne, förutom möjligen detta. Denna helvetes känslosamma jävla kärlek. Varför ska människan ha så många känslor, jag fattar inte det.

Kan du älska mig? Vad betyder det ens. Jag kontrade till slut efter att ha låtit den där tanken fara omkring i skallen på mig i några minuter, jag hade skämtat med henne, hon skrattade när jag härmade araber som åker tunnelbana och skriker i sina facetime-samtal. Hon sa att jag var rolig, jag frågade henne om hur det hade gått med hennes helt värdelösa självhat. Hon berättade om sin psykolog, om hur hon trodde att han kanske försökte göra slut med henne. Det skulle passa rätt bra, tyckte hon, om han också dumpade henne. Alla dumpar mig, kvittrade hon, först är det roligt eftersom jag är så varm och följsam, sen är det otrevligt eftersom jag frågar om jag är älskvärd. Ingen vill svara på den frågan. Inte ens min psykolog. Jag kände en obeskrivlig lust att gräva in min hand i hennes hår, hålla fast, ruska lite, få henne att koppla om. Det här var hennes glasskärva, och den satt hårt inkilad i ett hjärta som jag betraktade som alltigenom gott. Det fanns ingenting icke älskvärt i henne, till och med hennes kontinuerliga gnäll om sin egen ensamhet var på nåt sätt äckligt kontaktskapande. Du förtjänar så mycket mer, sa jag, än att vara ensam. Du vet ju att det är bara du som hindrar kärleken att komma till dig, du och din skjutgalna gamla ångest. Om du bara vågade lita på att du får det du behöver, om du bara… Sluta nu, varnade hon. Jag kunde inte sluta, jag ville höra henne gråta. Om jag inte fick slå henne ville jag åtminstone få henne att känna någonting viktigt. Hennes sköra röst kunde väl räcka som underhållning just ikväll. Hon var tyst en stund, sen sa hon Alexander, vet du att ensamhet innebär mindre smärta än att om och om igen älska och förlora. Män har det enklare när ni har det så, det finns alltid nån kvinna som ska älska er hela, medan ett brustet kvinnohjärta gör allt annat hon har att ge i det närmaste värdelöst, eller åtminstone flyktigt, en momentan skönhet, någonting han kan använda för att få känna någonting, men ingenting som är värt att kämpa för. En kvinna som inte vågar känna förtroende vill ingen vettig man bygga en relation med. Varför är förtroende så sjukt viktigt för er snacksaliga män, varför vill ni så gärna att nån ska tro på er?

Min tid är tom. Mitt hjärta av glas gick till slut sönder så mycket att jag inte får ihop bitarna igen. Det var det hela. Alexander, jag orkar inte mer. Och där kom de, tårarna, en tyst sekund av närhet för mig, och hon la på luren när jag andades in för att säga.. Säga vadå? Säga att jag älskar henne, säga att hon inte behöver ändra på någonting alls, säga att hon kan fortsätta att förhindra kärleken att komma till henne precis så länge som hon vill, eftersom hon aldrig är ensam ändå. Hon är ju min vän. Men jag hann inte, hon la på, och jag ville inte störa henne i hennes process genom att ringa upp igen. Det fick vara. Jag ringer upp om ett kvartal eller ett halvår eller så. Då kanske. Eller aldrig igen. Hon måste lära sig att lita på att hon inte är ensam, kanske är det hon som ska ringa mig nästa gång.

Jag sa det en gång, jag fick igenom alla orden om att jag älskar henne. Hon blev alldeles ifrån sig då, och sa åt mig att sluta ljuga, bara sluta. Sluta, sa hon. Lägg av. Orden är bara ord när de kommer ifrån just dig, jag vet ju att du inte bryr dig om mig, jag vet att jag är anonym för dig. Närheten är bara ett skådespel när den kommer ifrån dig, sa hon. Då skämdes jag, och jag förstod inte varför hon kände sig tvungen att säga så, så jag frågade. Varför samtalar du ens med mig då, sa jag, om du känner så? Varför delar du det här ögonblicket med mig, om kontakten med mig är av plast och du är ingen alls? Hon tystnade, och jag lät det vara så, vi sa ingenting på en stund. Sen svarade hon mig att även om det var konstgjord andning så var det ändå någonting annat än att inte känna någonting alls. Hon sa att hon inte vågade vara verklig. Sen sa hon förlåt. När vi la på den gången kände jag mig bedrövad. Hon ville ha mig och hon behövde mig, jag kunde känna det ända in i märgen, men hon uttryckte det på ett sätt som gjorde mig rådvill, rädd, ledsen, skamsen och förminskad. Nu var det väl i och för sig så att jag fick skylla mig själv, under åren hade jag inte behandlat henne särskilt bra. Jag kunde få för mig att stämma träff med henne, vi skulle dricka kaffe, och prata, och sen räckte det så för mig, så jag dök aldrig upp, eller jag gav henne aldrig ett datum och en tid. Det hände aldrig någonting. Hon brukade bli rosenrasande, och jag fattar det, hon la tusentals kronor på kläder och nagellack och allt möjligt för att vara så bra som möjligt, för att ge just exakt mig nånting att komma ihåg, och jag behövde inte ens träffa henne. Hon var som en tom biograf där det rullar film i varenda rum, utan en enda besökare. Och varför ska nån dit, allt finns redan på Netflix.

Jag minns inte ens hur vi träffades första gången, det var så många kvinnor då, och jag var full nästan hela tiden, men jag spelade väl gitarr för henne och sa att hon var snygg. Tjejer gillade mig, då, förr. Jag var ung, snygg, rolig, och jag ville ha dem allihop. Nåja. Sen blev hon kvar, vilket jag inte heller fattar, och nu ringer jag henne ibland och får henne att känna någonting annat än ensamhet, eller åtminstone känna sin ensamhet ännu mer. Jag önskar att hon förstod att det här är den kärlek jag har att ge henne, att jag faktiskt älskar precis så här, att även om jag säger att jag inte bryr mig, att jag ingenting känner, att människor står ut med mig, medan jag bara flyter med, så är ingenting viktigare än det där samtalet, och jag står ut med skammen, bara för att få ha hennes uppmärksamhet i fem minuter någon gång ibland, inte alls ofta såklart eftersom jag inte orkar med alla hennes starka känslor. Hon är varm, medan jag är fullständigt dum i huvudet, tom, kall och full med alkohol och varm rök.

Det är gråkall novembersöndag, jag tog tunnelbanan in till T-centralen för att få vara bland folk. Jag tycker om att sitta där, på en av bänkarna, och betrakta människorna som kommer och går. Kontrasterna samlas där, en välklädd instagram-morsa med kamelhårsduffel, matar sina barn med dyr äcklig mat från Burger King, och dricker latte. Hon smeker sin son över håret, öppnar ketchupförpackningen åt honom, han spottar ut saltgurkan på golvet, och hon struntar i att göra rent efter honom. Hennes ögon glittrar, men det struntar jag i, jag är mer intresserad av hennes nylonstrumpor. Poängsätter, billig skit från Lindex. Om man nu ska försöka skapa ett intryck i andra, och siktar på dyr Östermalmskärring och gamla pengar, varför i hela fridens namn köper man billig skit från Lindex? Det blir intressant, förvisso. Kontrasterna. De dyra naglarna, färgat hår, flera tusen kronor värt av skor, och Lindex-strumpor för femtio spänn paret. Och lite längre bort, när jag lyfter blicken och ser förbi hennes ansikte, över hennes axel, där sitter en äldre nerpissad man ihopsjunken över sig själv och sover. Hans rullator står parkerad framför honom, han har ena benet mot den, kanske rädd att någon ska stjäla den och hans kassar med pantflaskor. Lindexstrumpor under en svindyr kjol från Prada. Dricka latte och äta Burger King-mat med sina bortskämda barn, i stanken från en hemlös gammal man. Kontrasterna. Jag tog fram min inre kamera och plåtade. Jag ska titta på mina minnen när jag kommer hem. Jag har många.

All hands on deck at dawn
Sailing to sadder shores
Your port in my heavy storms
Harbours the blackest thoughts

Your port in my heavy storms. Bra låt. Jag ska skicka den senare, till henne. Någon gång borde hon låta mig knulla henne, igen. Eller slå henne. Helst slå, jag vill slå henne, jag vill höra henne säga “tack” efter att min hand lämnat hennes kind, och jag vill att hennes tårfyllda ilskna blick ska vila i min tills hon är en slapp trasa i min famn, fram tills att hon gråter alla de tårar jag inte kan gråta själv. Jag vill trycka allt det kalla och hårda jag har, rakt in i hennes undfallande mjukhet, tills det tar stopp. Men jag får inte. Hon vägrar eftersom hon tror att jag inte kan älska henne. Hon vägrar eftersom hon tror att hon inte är vacker nog för mig, eftersom hon tror att jag ska ta det sköra hon har och förbruka det, mot hennes vilja. Hon vägrar eftersom hon är rädd, och jag blir rädd av hennes rädsla. Men jag kan inte sluta tänka på det här. Tänk om jag inte ger mig förrän hon litar på mig igen? Och tänk om jag tappar intresset sen, när gåtan är löst och jag har fått det jag eftertraktar. Tänk om jag tappar intresset, då har jag gjort precis det hon säger att jag kommer att göra, jag har tagit hennes sköra och förbrukat det. Bäst att låta bli. Jag vill henne ingenting illa, för när hotet kommer inifrån kanske det är bäst att låta bli, att lämna henne ifred, att inte röra vid henne, att låta henne tro att hon är vem som helst. Kanske är det bäst så, men vad vet jag. Jag är en enkel man. Jag röker, super, äter Keldas soppor och betalar skatt. När jag åker tunnelbana blir jag glad när jag ser kvinnoben i tunna nylonstrumpor. Jag är enkel. Jag känner ingenting utöver det vanliga, jag gör mitt jobb i några år till, sen ska jag dö. Jag ska få en hjärtinfarkt när jag sitter där, på sätet i tunnelbanevagnen, och jag ska falla ner till golvet. Det sista jag ska se är höstlöv och grus, samt en ankel i åtsittande svart nylon. Gott så, nästa generation tar vid, vi åker vidare i vår lilla bubbla, runt runt i ett bottenlöst universum. Att ge sig hän åt drömmar och tankeflykt är vad som återstår för att hålla själens eld vid liv. Och min eld, ska ni veta, den är den största i Sverige!