En man utan förflutet, är en farlig man, säger man, men är det verkligen farligt? Jag menar alla trådar, till alla personer som jag vart kopplad till är avskurna, från tiden innan jag nästan dog.
Eller kanske dog? Jag vet inte… men jag är inte den samma iaf. Trådarna är avskurna.
Sådant som jag gillade, känns inte samma. Sådant jag hatade, känns också annorlunda. Världen är verkligen död för mig, det va den inte innan.
Alla snackar om de där ljuset. Tror inte jag va död, bara nära döden, så inget ljus. Men däremot så kändes det bättre ju närmare döden jag va, man gled bort ifrån verkligheten. En verklighet av helt ohållbar smärta.
Kanske jag skulle dö, då… men att de blev något fel. Man gjorde en restore backup av mig av misstag, och nu är jag en kopia. En kopia av en kopia. Du ser när väl trådarna blivit kapade då har dem blivit kapade.
Logiskt så förstår jag att familj och vänner är familj och vänner. Rent logiskt. Men, no strings attached… trådarna är kapade. Jag vet inte mycket, men jag vet det.
Och jag får liksom ingen ro av att min familj är min familj eller mina vänner är mina vänner. Det känns det samma med eller utan dem.
En slags rotlöshet liksom, man är aldrig riktigt hemma någonstans. Nja, de är inte riktigt sant. När det är riktigt riktigt pissigt så mår jag bättre, än när jag borde må bra.
Jag borde må bra av kärlek och att bli ompysslad, jag menar det är ju det alla vill eller hur?! Det alla behöver… osv. Men av någon anledning inte jag. Jag hatar att vara behövd. Jag har aldrig oavsett avgrund tagit upp telefonen och ringt någon. Jag menar vem ska man ringa? Vad ska jag prata om? Visst, jag antar att det som det skulle ge får jag på sätt och vis ut här, på poeter, där kastar jag ut min skit. Men inte för jag vill bli ompysslad och omtyckt, eller sympati. Jag skriver mest för det är något jag kan göra själv, för att få tiden att gå, på ett lite behagligare vis. Man känner inte den där bedövande tomheten hela tiden som kommer ifrån att man är helt rotlös och trådarna är ni vet vad… Ganska skruvat egentligen… Så mycket är det samma. Jag gillar samma musik, jag har typ samma sak, gillar samma typ av mat, till och med samma smak i kvinnor, osv. Det är bara det att skillnaden är att nu gör det de samma om jag upplever det eller inte. Känns som jag kan gå ett helt liv utan det jag gillar, för när jag gillar något så gillar jag det men inte så mycket. Ganska avslaget liksom. Och detta är mitt helvete. Här lider jag för alla synder jag begått. Alla jag sårat alla jag förrått. I mitt fängelse av allt blivit ingenting. Inga trådar, alla är avskurna. No string attached…

detta är mitt liv
detta är mitt fängelse
detta är min tristess
detta är min avgrund

Fan kan inte ens bli full längre, för även om jag gillar det så är känslan av att gilla det så jävla svag, knappt märkbar, att det gör det samma. För det lilla lyft i tillvaron är inte värt besvären som kommer utav det, tex svårt att sova, trötthet, matthet huvudvärk, förstoppning, osv.
Jag skriver på ett papper om min jävla mardröm som bara ett ytterst få verkligen kan begripa, och jag kommer inte undan det, det finns inget så fantastiskt som tar mej med sådan storm att jag glömmer. Jag trodde ett tag att kanske, kanske kärleken kan, men det är i verkligheten ett jävla träsk, man kryper för kärleken istället för tomheten, och jag kan inte säga att den ena är bättre än den andra. Man är aningen mindre uttråkad när man är med någon, MEN det är inte i positivt bemärkelse. För den lilla stunden du inte är uttråkad så inser man att man hellre hade varit uttråkad än lyssna på ännu en historia om hur värdelöst hennes liv är. Fan vilken cirkus, vilken patetisk jävla cirkus. Men skitsamma, vi ska alla dö någon gång. Inget varar för evigt, inte ens fängelser. Du är en cell, jag är en annan. Behöver vi verkligen prata om det? Uttrycka det? Beskriva det? Älta det? Vet du vad… Fan ta det… vad säger du om det?! Fan ta det! Stoppa upp det i ändan. Ta alla lösa jävla trådar och tryck upp dem i ändtarmen.