Helt tyst förutom avlägset bilsus
och kråkor på morgonen.

Då kan man landa i sig själv.
Hitta tillbaka till sin egen livsrytm.

Det sociala juleriet med allt det innebär
leder inte bara till existentiell vantrivsel
utan till olika somatiska besvär.

Frågan är varför man ska vara
social med elva pers samtidigt
när det är precis det man inte tål.

Ljuden som studsar mellan
väggarna, efter ett tag är det
som att få huvudet fyllt
med tre kilo bomull.

Folk som går fram och tillbaka,
kors och tvärs, upp för trappor,
ner för trappor, upp igen.

Dörrar som öppnas, stängs, öppnas igen.

Teven med högt ljud.
Tevespelet med högt ljud.
Fläkten från köket.
Den plötsliga skarpa signalen
från mobiltelefonen.

Samtalsämnena som är mig totalt likgiltiga.

Att vara spontan-social med flera samtidigt.
Som att sända på sju olika kanaler parallellt.
Att hela tiden bli avbruten.

Insinuationerna. Den beska blicken.
Missnöjet med min närvaro, som alltid pyser fram i förbifarten. Ändå ska man bjudas in. Frågan är varför.
Kutym och tradition. Firandet som program.
Hej Lars Norén.

Fräckheten i att vara döv på ett öra.
Du kan väl vara lite flexibel.

Det är inte jag som valt
livsstilen hullerombullerjour.
Not my circus, not my monkeys.
Elvis har lämnat byggnaden.

Hög tid att välja sig själv.
Vilket betyder att kasta bort kutymen.
Min livspraktik måste vara en sak i taget.
Tystnaden, böckerna. Umgås med folk en i taget.