"Det är nu snart två år sen vi först träffades. Jag kan än idag minnas den stunden. Minnena är kristallklara, jag minns precis vad vi gjorde och hur jävla vacker du var. Ordet skönhet skapades för dig. Du visade mig nya möjligheter i livet. Nya vägar att utforska och som jag inte trodde kunde finnas. Du var lycka för mig, du blev min drog."

"Sitter du här och skriver nu igen," hörde jag en vacker röst från dörröppningen.

"Självklart hjärtat, vart annars," Sade jag och flinade emot henne.

"Denna berättelse kommer bli riktigt bra," sade jag och stirrade in i hennes magiska ögon.

"Du är gudomligt vacker, tänk att du är min," sade jag och stängde ner datorn.

"Vad handlar din berättelse om denna gången," frågade flickan, som nu satte sig i mitt knä.

Jag lade mina händer runt henne, jag njöt utav doften som steg emot min näsa.

"Det är en hemlighet, lovar du får läsa ikväll," viskade jag henne i örat och nafsade lite.

"Haha, varför ska du alltid vara så hemlighetsfull," svarade hon och log medan hon lade armarna runt mig.

Värmen som strålar genom min kropp ger mig gåshud. Den här känslan av hennes mjuka beröring på mig är obeskrivlig. Hennes doft är ljuvlig.

"Haha, du vet ju att jag gillar att överraska dig," sade jag och stirrade in i ögonen.

Min hand smeker sakta igenom hennes mjuka långa hår. Jag fortsätter att kolla in i ögonen, medan jag sakta närmar mig hennes körsbärsröda läppar. Jag får fortfarande än idag fjärilar i magen varje gång jag tänker kyssa dina magiska läppar. Nu lägger jag min andra hand mjukt på din kind. Du njuter av min beröring. Sedan för jag sakta mina läppar emot dina. Dom möts i en symfoni och det som skulle vara en kort kyss, blev snabbt till hetsigt, hett hångel.

Min tunga dansade i din mun, den visste precis vad du älskade och inte älskade efter dessa år tillsammans. Jag förde mina händer innanför dina byxor, inpå din nakna hud. Där lät jag dom varsamt smeka och klämma på din fantastiska rumpa. Detta var en sådan stund, där tiden verkade stå stilla, det kändes så i alla fall. Men tyvärr har allt ett slut, och klockan stod inte stilla bara för vi njöt av livet. Det var dags för dig att gå till jobbet. Du reste dig upp och närmade dig mitt öra.

"Vi får avsluta det vi påbörjade ikväll," viskade du mig och gav mig en hastig puss på munnen.

"Jag längtar," sade jag tillbaka, men detta var en lögn. Min dag var redan planerad, men inget jag ville dela med mig av till dig. Inte nu.

Så fort du stängt dörren efter dig, öppnade jag datorn igen för att avsluta mitt brev.

"Jag vill att du ska veta att du i två hela år har gjort mitt liv perfekt. Att jag älskat att varje morgon fått vakna upp bredvid din nakna kropp. Att få se solens strålar smeka din hud i gryningens ljus. Jag brukar beundra din skönhet, när du ligger där och sover så sött. Du ska veta att du verkligen är allt för mig. Jag skriver detta brev till dig för att du behöver förstå en sak. En enkel liten sak. Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer med mig själv och alla mina tankar. Detta har inget med dig att göra. Jag har alltid haft svåra psykiska problem.

Gumman, jag vet att du älskar mig, men min hjärna är trasig. Exakt varje gång du sticker, eller är utan mig, bryter sig en enorm rädsla ut i min kropp. Den lamslår mig och hjärnan leker med mig. Onda tankar hemsöker mig utan dig vid min sida. Jag vet ärligt inte vad som skulle hända med mig om jag förlorade dig. Du är verkligen mitt allt. Men denna rädsla som uppstår ofrivilligt, som får mig att må så enormt dåligt. Den får mig att börja tvivla, och börja tänka hemska tankar. Tankar, som till exempel där du skulle lämna mig för någon annan, tankar där du inte längre var kvar i mitt liv eller att du helt enkelt skulle sluta älska mig på grund utav min trasiga natur."

I denna stunden rös hela min kropp till. Tanken på att inte ha dig i mitt liv, är det som hemsöker mig oftast. Som sakta men säkert äter upp mig inifrån.

"Dum som jag varit, så har jag hållit min rädsla för mig själv, även fast jag egentligen borde pratat med dig. Jag vet att du hade lyssnat och förstått, jag vet hjärtat men du måste förstå att just denna tanken känns så fel att ens ta upp i våra samtal. Trots att den förintar mig sekund för sekund. Men hur ska jag liksom göra? Hur ska jag kunna få dessa tvångstankar ur mitt huvud? Hur ska jag kunna få ett slut på allt elände? Jag måste kunna lita blint på dina ord, och hoppas innerligt att du inte ljuger för mig, men det går inte. Jag har en oro inom mig som hindrar mig från att tro på äkta lycka.

Jag har insett nu att jag inte kommer kunna leva på detta sätt. Jag kommer inte kunna klara av denna rädsla längre. Därför har jag redan gjort mitt val, jag beklagar.

Det är med enormt stor sorg som jag skriver detta brev till dig. Och du ska veta att mina tårar forsar ner i just denna stund. För detta lilla brev är allt som jag kommer lämna efter mig. När du läser detta brev så ska du veta att jag alltid har och kommer älska dig. Jag var bara inte ämnad åt denna värld, jag var svag. När du står där i köket och läser detta brev, är det redan försent. Jag hänger i sovrummet...

Så mina sista ord till dig fortfarande vid liv, är att jag verkligen hoppas du kommer kunna förlåta mig. Det var aldrig min mening att såra dig. Förlåt för att jag var en idiot, förlåt för att rädslan vann. Många tårar kommer att spillas, och du kommer förmodligen att hata mig för evigt, men jag kommer inte ha tiden eller möjligheten att förändra det förflutna eller kraften till det.

Så ett sista hejdå till dig mitt älskade lilla hjärta. Du betydde och kommer alltid att betyda allt för mig, och jag hoppas att vart jag än hamnar efter detta, så är rädslan av att förlora dig borta. Att jag äntligen finner ro i mig själv.

Förlåt: Din Älskade"