Mitt liv slås i spillror, jag ser det klart nu
Likt en blixt slog det mig hur verkligheten egentligen såg ut
Nu sitter jag här ensam och gråter tröstlöst
Jag lyckades måla upp en falsk värld av oss två
Varje gång som vi sågs och satt där ensamma i bilen
Minns jag hur våra läppar möttes, hur allt rann av mig för stunden
För varje gång det skedde, hoppades jag det skulle bli vi

Men jag inser nu, ser allting klart
Att det ej kommer bli så, du ville aldrig ha mig på riktigt
Jag var en leksak för dig, något att fördriva tiden och utnyttja
Så den fantasi jag så blygsamt med glädje målat upp inom mig
Som fick det att pirra i magen vid tanken av dig, och mig
Den krossades på stört, det var ett hårt slag i magen
Mina tårar föll vid uppenbarelsen

Jag hamnade, som i en koma, lamslagen i sängen
Visste inte längre vad jag skulle göra, mitt liv var i spillror
Det kändes inombords som att mitt hjärta var krossat
Som att jag föll ner i den psykiska ohälsan jag länge badat i
Att ännu en gång behöva beskåda den verklighet man fruktat
Finns inga ord att beskriva min smärta, den fruktan jag inom mig bär

Ärligt så hatar jag mig själv till oändligheten
Jag vill inte leva i den misär jag målar upp
Där jag alltid tycks misslyckas och är monstret
Och jag vet till min fruktan att tiden inte står stilla
Så i min tysthets stund, andas jag djupt och gråter
Fokuserar på tankarna och försöker finna kontrollen

Försätta att kämpa intalar jag mig, men svårt
Varför liksom när jag inte finner någon mening
Jag hittar inte motivationen att fixa situationen
Vill bara så gärna komma bort härifrån
Kunna få leva i den värld, som jag inombords målat upp
Bara kunna slippa öppna mina sprängda ögonen och sakta försvinna bort
Men så lär det nog aldrig bli, inte förens döden släpar mig utmed grusgången