Känslorna vi försummade rinner likt tjära nedför väggarna och tar formen av de barn som ljudlöst steg upp ur sina sängar under mörkrets tunga blick och barfota gick över de golv vi sått med salt och järn i skuggor betraktande våra fördärvade kroppars blottade hud i avsky som för att lämna de hem som aldrig känts riktigt bebodda och likt vinden svepa över vattenytan bort mot en avlägsen horisont där morgondagens regn fortfarande skymtar genom den mot väggen lutade ramen av glas