Ibland tror jag mig minnas fragment av drömmar
Bortglömda scener ur ett förflutet sedan länge glömt men ändå för nära för att kallas lögner
Och ibland kommer jag på mig själv med att glömma bort att jag existerar
Att jag gjort ett avtryck i världen, någonstans
Här?
Jag glömmer att komma ihåg, vad jag färdas mot eller vad som passerar förbi där ute, utanför smutsiga bussfönster
Föddes jag på nytt idag, eller glömde jag bara bort att gårdagen fanns?
Jag ser ansikten i fönstren, ramar av glas mot världen utanför, en mur av leenden som skydd mot det trasiga där bakom, här inne
Gråter jag när jag sänker blicken mot mina sargade händer?
Ler jag när jag under ett ögonblick minns allt jag förlorat?
Tittar jag mig själv i spegeln och frågar:
"Vem kan jag bli om jag inte först utraderar mig själv?"

...doften av jord, fuktig asfalt efter regn
Jag gror
Rötterna för mig tillbaka till början precis som motorvägen förde mig till slutet
Jag ser mig själv födas
Gråna och förgås i en vision av sladdar, uppkopplad genom mekanik i nacken, motorolja och glasartad blick
Men bakom det döda och oseende flimrar livet förbi, svartfläckad projektion, det olevda men på något sätt mer verkligt än verkligheten själv
Vår tillflyktsort från sorg och smärta
En förtärande längtan efter någon slags värme i ett hav som med tiden växt sig allt för kallt

...kollision
Jag ser mig själv instängd i ett skelett av metall, betraktare, smutsigt glänsande, tills jag inte längre är där, försvinner, brinner ut
Slocknar, men inte borta, utan bortförd genom tid, reitererad genom slutna rum
Våldets händer, de jag själv förlöste, greppar tag och klöser mitt skinn; jag blöder genom universums eoner; jag ger färg till nebulosor i deras eviga maraton med ljuset som enda värdiga motståndare; jag föder exploderande stjärnor och det stoft jag själv föddes från
Jag sår, odlar och skördar mig själv på samma gång, existerar men ännu inte född och redan förliden
Redan spridd genom galaxer förevigad i omlopp oändlig likt sporer från Domarens träd
Men även där, innan allting började, innan någon frågade om betydelsen av den blåa himlen ovanför, innan någon frågade vad som förekom tiden; inte ens där och då kan stjälkarnas fina trådar sy igen och sluta mina sår