Jag står längs med långsidan av det stora fartyget. Utanför vältrar sig en enorm orkan. Mitt ute på Nordsjön. Enligt de senaste väderleksrapporterna har en orkan av den grövre kalibern bildats och belägrats sig precis där jag för närvarande befinner mig. I min famn håller jag min ettårige son.

Jag står i ett av fartygets caféer. Det är stängt med anledning av det dåliga vädret. Men här sitter ändå mycket människor. Uniformsklädda. På flertalet av stolarna sitter besättningsmän. Några andra står upp. Och tittar ut på det stora hotet utanför. Jag ser mig runt omkring. Strax intill mig står en stor råbarkad sjöman. Grov i ansiktet. Muskulös. Han ser också ut över sjön. Vågor stora som hus. Han ruskar på huvudet. Som om han tänkte att det här kan aldrig gå bra.

Jag tillhör nog fåtalet av passagerarna som inte blivit sjuksjuk. Jag och min son. Jag känner mig så liten i det stora havet. För en stund sedan hade jag hört ett piano i restaurangen intill vält med buller och bång.

Nere i hytten ligger min sons mor och kräks. Kräks ikapp med många andra på denna flytande berg-och-dalbana.

Jag är på väg till England när jag hör min sons ynkliga ulkande för första gången. När jag står där och blickar ut över det upproriska havet hör jag hur han gnyr för första gången på vår resa. Han kräks lite på min skjorta och jag tänker att varför skall lilla du behöva vara med om något sådant? Du kan ju inte ens tala om vad du känner.

Men han ulkar lite till och läpparna börjar dallra. Pannan drar ihop sig i små veck. Han klamrar sig fast med sina små händer runt mina axlar. Hur skulle jag kunna skydda honom? Det kan jag ju inte. Jag kan ju bara finnas där. Göra honom medveten om att jag finns. Att han känner min kroppsvärme. Min trygga famn. Och små små tröstande ord.

Är det inte så med allt annat i livet också? De svåra stormarna måste man rida ut själv. Det är ingen som kan göra det åt en. Men att veta att det finns någon som står bredvid. Någon som bryr sig. Det räcker mycket långt.

Ja, ibland är jag är rädd för att vara ensam.