Jag vaknar upp vid 9-tiden på lördag morgon. Mitt huvud känns tungt och kroppen förefaller har blivit utsatt för mer än bara lite dans och för mycket vätska. Jag sätter mig upp i sängen. Blundar. Känner efter. Och njuter av att livet trots allt är rätt skönt. Trots ett visst bakrus.

De övriga i familjen sover fortfarande så jag sätter mig tillrätta framför datorn. Jag har ju fått den förmånen att få sova tillsammans med familjen bredbandsuppkopplade dator. Så ensam behöver jag inte vara trots att alla andra sover. Jag kollar mina mail och surfar runt lite på måfå för att jaga bort de sista resterna av sömnen.

Efter någon timme framför burken hör jag hör det ringer i kökstelefonen och några minuter senare ett ilsket rytande från husets herre. Jag stapplar ut i köket och möter Daniel som är i full färd att tillreda en stadig frukost åt oss. Med håret åt alla håll och kanter och med en lite yrvaken blick förklarar han att hans diabetes gör honom lättprovocerad innan frukost. Och framför allt om han druckit alkohol kvällen innan vilket tydligen sänker hans blodsockerhalt ytterligare morgonen efter.

Att denne oändligt ödmjuke och snälle man kan höja rösten ger hans personlighet en ny dimension. Insikten om kontrasterna är fascinerande och som gäst stryker jag honom naturligtvis medhårs genom att inte säga så mycket. Åtminstone inte innan frukost. Så småningom kommer Susanne ned till frukostbordet och vi äter tillsammans under en lättsam atmosfär.

På eftermiddagen åker jag och Daniel hem till den familj som varit barnvakt. Jag hälsar glatt på familjemedlemmarna och ytterligare ett par norrbottningar visar prov på sin genuina älskvärdhet. Norrbottningen är stolt men ödmjuk och gör inte saker och ting krångligare än de faktiskt är. Paret har två döttrar i samma ålder som flickorna i min värdfamilj och de små liven verkar trivas så med tillvaron här att man knappt ser röken av dem.

Vi blir bjudna på kaffe ute på verandan och ett par timmar förflyter under ett allmänt prat om allting och om datorer. Det visar sig nämligen att jag får möjlighet att nostalgiskt prata om datorernas utveckling under 80- och 90-talet tillsammans med frun i huset. Hon är dataingenjör.

Så småningom packar vi in flickorna i bilen och åker hem igen. Vi äter middag och sedan byter vi om och åker iväg på nästa evenemang. Vi är bjudna på ölprovarafton hos en god vän till mitt värdpar. Vi har kvällen till ära tagit med oss ett antal ölsorter för utprovning. Denna kväll tjeckisk och irländsk öl.

Vi är snart framme hos den gode vännen, som för övrigt är ordförande i en av de kommunala nämnderna i staden. Vi krånglar oss ur bilen och hinner inte mer än ett par meter innan Daniels diskreta fumlighet lyckas lägga en påse öl på asfalten. Tre flaskor öl åt naturen varde givet. Varsågod, moder jord.

Vi möter en ung man i 30-årsåldern som med värme i blicken och stor gästfrihet hälsar oss välkomna. Han har förberett grillspett åt oss vuxna och hamburgare åt barnen. Vi går in och öppnar varsin öl och när jag kommer in i vardagsrummet slås jag hans totala musikintresse. En stor bokhylla är fylld med vinylplattor från 70- och 80-talet. En riktigt fascinerande samling. Dessutom står det där ett par Mirage-högtalare och ett par förstärkare. En Linn och en rörförstärkare. Jag har svårt att dölja att jag är mäkta imponerad och vår värd är förtjust över att få spela sina rariteter för mig.

Kvällen fortskrider och öl, svårtänd grill och god musik fyller den med kvalitet. Vid 23.00-tiden ramlar jag och Susanne ned till stadens pulserande nattliv. Vi går in på ett dansställe och minglar runt i största allmänhet. Dansar lite, pratar med folk och dricker ytterligare några öl. Av en händelse hamnar vi vid ett bord där det sitter en ensam kvinna. Jag kan först inte förstå var jag sett henne förut men efter en stund går det upp för mig att det är Janne, min f d:s brors sambo Monika. Janne själv kommer en lite stund senare till vårt bord och det är ett kärt återseende. Denna man är två meter lång och väger 130 kilo. Han är vältränad och kampsportsutövare.

Vi pratar och har trevligt vid bord och går sedan alla fyra upp och dansar. Berusningen av ölen och musiken påverkar mitt sinne och jag lever ut fullständigt på dansgolvet och mår så gott. Jag ser att de flesta märker att jag blir så glad av att dansa och får positiva blickar lite här och där. Plötsligt ser jag en man som ser på mig med en lite fientlig blick. Jag bryr mig inte så mycket om det utan tänker att han säkert haft en dålig kväll. En stund senare befinner han sig intill mig och i ögonvrån uppfattar jag att han med full kraft måttar sin armbåge rakt i sidan på mig.

Som en kniv skär smärtan in i min bröstkorg och jag tappar andan fullständigt och stannar upp i dansen. Detta är första gången i mitt vuxna liv någonsin som jag blivit utsatt för fysiskt våld. Dessutom helt oprovocerat. Jag blir lite ledsen över att jag råkade komma i vägen för en stackars människa med dåligt ölsinne. Janne får syn på händelsen och är på väg att knyckla ihop mannen i fråga men jag hindrar honom brysk då jag inte anser att våld löser några problem. Min smärta i bröstkorgen finns ju där likafullt ändå.

Kvällen fortskrider och jag och Susanne får kontakt med en man som säger sig ordna efterfest. Vi är genast med på noterna och tar efter en stund i kön en taxi hem till honom. Han säger att han skall ringa efter sina vänner när vi kommer hem till honom. Väl hemma hos den unge mannen visar det sig att han alls inte är intresserad av efterfest och säger inte så mycket. Både jag och Susanne uppfattar hon som lite knepig och rätt blek och ointressant som individ. Lite senare åker vi hem för att sova.

Ytterligare än dag har gått till ända i Luleå stad och jag befinner mig vid den tidpunkten i ett behagligt rus och vågar inte ännu tänka på hur det skall kännas i min arma kropp dagen efter. Jag somnar sorglös och full i det rum jag delar med bredbandsdatorn.