Nu är jag tillbaka igen. Efter ett år av ivrigt sökande efter den rena sanna kärleken. Ett år där jag ömsom svävat på moln och ömsom kastat mig huvudstupa ned i ångestens bittra dypöl. Jag har landat. Jag är tillbaka. Jag är här. Nu.

I ren desperation och för att undfly sorgens mörka filtar satte jag mig på ett tåg och reste 120 mil norrut. Till hennes hemstad. Men bort ifrån henne. För nu är det slut.

Jag reste för rekreation och förnyelse. För att lena min såriga själ och för att i någon mån komma över den värsta svallvågen av sorg. Jag har landat.

När jag i Örebro kliver på tåget letar jag mig långsamt fram till min plats. Vagnen är fylld av barn, gamla och unga människor. Alla av utländsk härkomst. Alla med osäkerhet i blicken.

Jag hittar min plats. En plats tillsammans med fem andra. Jag tänker att jag här kan få ett givande tillfälle att vara social, utbyta tankar och idéer och diskutera livets allvar och skratta tillsammans med en grupp främlingar. Jag tänkte mig att slå ihjäl några timmar i konversationens anda. Trodde jag. Utnyttja tillfället till att möta nya människor.

Väl på plats börjar jag min konversation. Och kommer inte så mycket längre. Vagnen är fylld till sista plats med nyanlända bosnier. Bosniska familjer som blivit kommunplacerade i Gällivare. Lyckliga dem. Lycka till i framtiden. Vi försöker med svenska. Vi försöker med engelska. Och vi försöker med tyska. Till slut ger jag upp. En vagn med bosnier och så jag.

Jag reser mig och går därifrån. Jag går till restaurangvagnen. Där köper jag en öl av samiskt märke och en pizzaslice med sallad. Vilken horribel kombination. Kulturkrock på högsta nivå. Det passar i och för sig bra ihop med mitt möte med bosnierna. För att göra soppan total.

Jag köper också en biljett till den sena bioföreställningen. Jag hittar en plats bredvid ett par i 40-årsåldern. Vi kommer snabbt i samspråk och de berättar öppenhjärtig om sig själva. Att de med en lite generad blick berättar att de saknar barn. Att hon arbetar som kurator och att han arbetar på ett utbildningsföretag. De utbildar långtidsarbetslösa till att bli försäljare av försäkringar till idrottsföreningar. Vi diskuterar behovet av dessa och jag ifrågasätter motivationen hos kursdeltagarna.

De fortsätter att berätta om syftet med sin resa. De skall till Umeå och fira ett 40-årskalas. De berättar också att det var där de först träffades. Träffades och blev förälskade.

En tunn mörk och oljig boll av sorg kastas mig rakt i ansiktet. Smärtan över min egen kärleksförlust väller långsamt upp inom mig och jag parerar den skickligt genom att istället börja berätta om mig själv. Min historia leder obarmhärtig fram till syftet med min resa och hårt sväljer jag långsamt ned klumpen av sorg som åter bubblar upp inom mig. Vi ägnar en stund åt flyktingpolitik och två timmar har gått. Det är dags för mig att se på bio.

Jag tittar på ”Hot Dog” som beskriver en ung kvinna som sörjer sin förlorade relation och sin abort. Jag vet inte om budskapet var så lämpat för mig, men jag fortsätter att titta.

Den unga kvinnan har en gudmor som hon har en varm och nära relation med. En gudmor som alltid finns där, i glädje och sorg. Filmen fortsätter med att beskriva hur den unga kvinnan träffar en ny man. Historien beskriver en rad känslomässiga förvecklingar och en passionerad romans. Och på sidan om finns hon där. Gudmodern Emma. Filmens behållning var just den vackert beskrivna kärleken mellan de två kvinnorna. En kärlek där värme och tillit gick hand i hand. Ack ja!

När filmen var slut återvände jag till restaurangvagnen. Där beställde jag ytterligare öl av samisk härkomst och hamnade snart i sällskap med fyra män i 35-årsåldern. Det var grabbiga grabbar. Med bred Göteborgsdialekt berättar de om sin resa. De hade alla lämnat fruar och barn för en vecka. En vecka för havsfiske i Nordnorge. Fiske, timmerstuga och massor med sprit. Vi utbytte grilltips med varandra och pratade jobb.

En genuint behaglig känsla spred sig i mitt inre. Riktiga grabbar pratar om konkreta saker som mat, fiske, jobb och kommenterar skämtsamt den läckra servitrisen, som ”nästan” hör kommentaren. Grabbar som inger trygghet och jävlar-anamma. Och i den stunden är livet ganska behagligt. När serveringen stänger önskar jag pojkarna lycka till med fisket och återvänder till den bosniska vagnen.

Klockan är närmare halvett på natten och det snarkas lite här och var i vagnen. Jag hittar tillbaka till min plats. Långsamt sjunker jag ned i en sömn. En sömn som störs av ett och annat barnskrik eller den obekväma sittställningen.