Jag skrev ett brev, men det blev aldrig postat.
Jag tvekade. Så blev det aldrig av.
Nu ligger du se´n länge i din grav,
men för oss båda lär min tvekan kostat.

Jag ställde många frågor i mitt brev,
som säkert blivit svåra att besvara
och som du tidigare låtit vara
men tvekat och så blev det som det blev.

Vi gick bredvid varandra, inte nära.
Du var min pappa och jag var din son.
Vi hade kanske kunnat mer begära

utav varandra, mer av inifrån.
Ett icke postat brev, en skuld, ett lån
som fortsätter att båda två besvära.