När jag var yngre drömde jag mycket. Ibland mardrömmar. Ibland. Inte ofta. Mest var det äventyrsdrömmar. Som Robin Hood eller Jakten på den försvunna skatten. Men i drömformat. Och jag hade alltid huvudrollen. Mest äventyr. Ibland var det något mellanting. Det började som ett fantastiskt äventyr och slutade som en fasansfull mardröm.

Jag tror de flesta varit med om återkommande drömmar. Drömmar som man inte drömmer bara en gång. Drömmar som återkommer. Ibland natt efter natt. Ibland bara någon gång då och då.

Vissa gånger kan man drömma en dröm och nästa gång man drömmer så fortsätter drömmen där den sist slutade. Som en film man inte sett klart. Man ser halva och fortsätter med resten en annan dag.

Jag hade ett tema på en dröm som ofta återkom. Jag var under jorden. Jag gick omkring i långa korridorer och kulvertar i underjorden. Jag visste aldrig varför jag hamnat där eller hur jag skulle ta mig därifrån. Men en sak visste jag. Jag visste att jag letade och utforskade. Letade efter en väg ut. Eller utforskade den underjordiska världen.

Det var ofta väldigt långa vidsträckta kulvertar. Svagt upplysta var de. Svagt gulaktigt sken. Med grovhuggna stenväggar. Här och var fanns sidodörrar. Dörrar som ibland inte ledde någonstans eller var låsta. Ibland ledde dörren till en oändligt lång tunnel ner i djupet. Andra gånger var det en stor vidsträckt sal eller ett litet rum. Min lycka var gjord om jag hittade ett rum med ett litet fönster. Ett fönster mot friheten. Mot verkligheten. De gånger jag hittade ett sådant fönster klättrade jag ut. Och vaknade. Som om målet var att ta sig ut. Ut ur ett oändligt stort underjordiskt labyrintsystem.

Jag var oftast trygg nere i underjorden. Oftast. Inte alltid. Men ofta var där mörkt, lugnt och tryggt. fantastiskt var det. Jag glömmer aldrig den gången när jag upptäckte staden. Jag hade länge letat och irrat runt i underjorden. Kulvertarna gick sakta men säkert nedåt nedåt. Djupare och djupare.

Efter en lång tid kom jag fram till en enormt stor grotta eller sal. Den var flera kilometer i diameter och när jag tittade ut från tunnelmynningen fanns en enorm underjordisk stad. Åh, vad jag längtade dit. Den verkade så fantastiskt. Inte så mycket kanske för hur den såg ut. Utan för att den fanns.

Jag stod där vid mynningen till den enorma salen och blickade ut över en civilisation som existerade i det fördolda. Jag vet att jag aldrig kom dit. Men flera gånger var jag på god väg. Jag vaknade alltid innan jag var framme.

Ibland var det inte lika behagligt därnere i underjorden. Vissa gånger var jag rädd. Jag var jagad. Eller fick en känsla av att jag inte var ensam därnere. Jag var medveten om att någon mer fanns där. Någon som ville mig illa.

Ibland var det en känsla av att någon väntade på mig. Någon som lurpassade på mig i mörkret. Kanske runt nästa hörn. Men för det mesta fanns någon bakom mig. Var ute efter mig. Kom närmare och närmare. Jag sprang. Kände på dörrar. Letade utvägar. Letade efter någon öppning i denna underjordiska värld.

De drömmarna slutade alltid med att jag slutligen hittade en utväg. Med andan i halsen och det onda flåsandes mig i nacken hittade jag ett litet rum. Ett pyttelitet fönster fanns där jag precis kunde tränga mig ut genom. För att sedan vakna.

Under en period av mitt liv bodde jag i Uppsala. Jag var kanske 23 år och levde ett ganska kringflackande liv. Rotlös och sorglös flyttade jag runt. Arbetade lite här och lite där.

Uppsala var tryggt. Jag kände mig som hemma där. Jag hade där nära tillgång till mina älskade syskon. Bland annat bodde där min äldste bror. Brorsräddaren, ni vet. Den vise.

Han läste på universitetet. I hans lilla studentlägenhet fanns böcker från golv till tak. Överallt böcker. I var och en av böckerna fanns noterat tre datum. Inköpsdatum, Börjat-läsa-datum och färdigläst-datum. Han var noggrann och ambitiös i allt han gjorde, min bror.

Vi träffades ibland. Min bror och jag. Ibland gick vi ut och åt någonstans och vissa gånger satt vi hemma hos honom och pratade. Vi pratade om livet. Min bror läste psykologi och var mycket fascinerad av det mänskliga psyket. Hur allt fungerade inom människan och hur man fungerar människor emellan.

En kväll hemma hos honom satt vi och pratade om drömmar. Hur drömmar uppstod. Varifrån de kom och vad de påverkades av. Vi kom fram till att när man sover så associerar sinnet fritt. Låter sig inte påverkas av yttre faktorer. De följer istället en ren händelsekedja där det ena hela tiden leder till det andra. Som leder till det tredje o s v.

Vi beslöt oss för att genomföra ett experiment. Fria associationer. Vi skulle försöka att drömma i vaket tillstånd. Jag lade mig ner på en madrass på golvet. På ögonen placerade jag tillskurna halva pingisbollar som skulle dämpa synintrycken. Ur ett par hörlurar flödade bara vitt brus. För att jag inte skulle störas av hörselintryck.

Jag såg till att jag låg riktigt bekvämt. Slappnade av och öppnade sinnet för att kunna forma bilder i mitt inre. Vad jag ser berättar jag för min bror.

Jag kommer ihåg hur jag målar upp ett skogslandskap. En sommardag. Solen skiner. Jag går där i skogen bland björkarna. Så ser jag en vit häst en bit bort. Jag går närmare och hästen får syn på mig och blir rädd. Den vänder sig om och börjar småspringa in i skogen.

Jag följer efter och tar mig så småningom igenom skogen. Till bebyggelse. Några hus finns i närheten och framför mina fötter ligger en boll. En fotboll i svart och vitfärgat läder. Jag tar upp fotbollen och ger den en rejäl spark med foten.

Bollen flyger genom luften och landar på en stor vidsträckt gräsplan. Jag går ut på gräset. Fram till bollen. Jag flyttar lite på bollen och ser att under bollen finns en nyckel nedstoppad i marken. I ett nyckelhål i gräsmattan.

Jag tar tag om nyckeln och vrider om. Jag hör och känner ett klickande låsljud. Låset öppnar sig och jag drar i nyckeln och en lucka öppnar sig i gräsmattan. Jag öppnar luckan. På ovansidan gräsbevuxen och på undersidan i gammalt murket trä.

Hålet i marken är precis så stort att en vuxen människa kan ta sig igenom. Jag kliver ned i hålet och står på en trätrappa som går nedåt. Mot underjorden. Jag går nedför trappan. Ned mot underjorden. Snart står jag med båda fötterna i en underjordisk kulvert. Svagt upplyst av ett gulaktigt sken.

Jag tittar framåt och känner igen mig. Exakt samma kulvert. Exakt samma underjordiska värld som i mina drömmar. Sakta börjar jag bli medveten om att jag inte är ensam därnere. Någon mer finns där. Någon som är ute efter mig. Någon som vill mig illa.

Jag blir så rädd att jag genast sätter mig upp på madrassen. Jag kastar iväg de halva pingisbollarna rakt in i väggen och sliter av mig hörlurarna.

Huh! Kan man drömma mardrömmar i vaket tillstånd? Jag tror inte jag vill veta.