Unge man,

När jag var fjorton år var jag väldigt mycket människa. Jag hade redan då upplevt mycket av livet. Vi hade flyttat mycket och många gånger om omkullkastat livsplaner och framtidsdrömmar. Som en maskros hade jag envist anpassat mig till livet och hela tiden strävat efter nya mål. Byggt upp slott i mina drömmar. Inte bara för att förverkliga. Utan även för att ha något att drömma om.

Drömmar och mål är viktiga, hela livet. Det spelar ingen roll om du är 5 år eller 75 år. Vi måste alla ha något att sträva efter för att göra livet uthärdligt.

När du efter många vedermödor äntligen föddes så blev du min. Jag kommer aldrig att glömma fasans natt när jag inte visste om du skulle bli mitt lilla mirakel, eller om du för alltid skulle gå förlorad. Ditt hjärta slog inte när du för första gången fick känna luft mot din hud, ljud som slog emot dina trumhinnor och ljus i dina blå ögon.

Med brutet revben och syrebrist. Som en skadeskjuten fågel fick du börja ditt liv i kuvös. Allt sedan dess har du på något sätt funnits under mina vingars beskydd.

Jag glömmer aldrig när dina ögon förändrades. Från klart havsblå som din far till varmt honungsbruna. Du var så vacker.

Dina första sex månader var besvärliga för dig. Speciellt på natten. Du hade oturen att drabbas av förlängd dykreflex. När som helst kunde ditt struplock slå till och hindra dig från att ta de livsviktiga andetagen. När som helst. Men, det släppte alltid när jag tog upp dig i min famn i upprätt ställning. Ibland på nätterna kunde jag höra dig sprattla tyst i din spjälsäng. Frenetiskt försökte du att andas och fäktade med armar och ben. Utan att kunna få fram ett ljud. Ditt struplock var stängt.

Hur många gånger grät jag inte med dig i famnen när du äntligen kippade efter luft i mörkret. Hur många nätter sov jag bara med ett öga. Jag kunde aldrig riktigt slappna av. För du var den ende jag aldrig någonsin kunde tänka mig att förlora. Mitt hjärta log åt dig så mycket när det äntligen växte bort. Och du log alltid mot mig. Alltid.

Du har alltid varit tidig. Du kunde gå och prata när du var ett år. Du kunde säga sådana där svåra ord. Ord som persienner och dörrhandtag. Du kunde sjunga hela blinka lilla stjärna och jag förundrades så över dig, min son. Du gjorde mig så lycklig.

Dina föräldrar studerade båda två. Och ofta var vi tvungen att lämna dig på dagis. När du bara var ett år gammal. Du grät aldrig när vi lämnade dig. Men dina ögon släppte aldrig mina. Sakta följde du mig med blicken när du stod där vid porten till dagis. Utan att säga något. Det gjorde ont att se dig med de ögonen. Det var som om du ville säga, ”Ska du verkligen lämna mig här, Pappa?” Men, du sa aldrig något.

Jag ville aldrig att din mor och jag skulle gå skilda vägar. För din skull hade jag gärna levt tillsammans med henne resten av mitt liv. Men det gick inte. Vi var aldrig riktigt man och kvinna. Även om vi alltid varit bästa vänner. Du var bara fyra år då. Och din syster två. Och det vi sakta byggt upp tillsammans, jag och din mor och du och din syster. Allt det skulle plötsligt bara försvinna. Vårt fina hus. Och vår trädgård. Vårt liv tillsammans.

Du har inte alltid tagit för dig av livet. Men du har varit nyfiken. Och slukat kunskap. När du tvingades att uppleva när dina föräldrar gick åt var sitt håll valde du att bo hos mig. Varje morgon vid frukosten. Innan jag skulle lämna dig till dagis. Då satt du och jag och papper och penna. Du kunde läsa, skriva och räkna när du var fem år. Ändå hungrade du hela tiden efter mer.

Kommer du ihåg när du lärde dig cykla? Det var sommar och du satt på din nya cykel och trampade. Jag sprang bakom och höll ett stadigt tag om pakethållaren. Och när jag kände att du hade balansen inne så släppte jag en liten stund. Sedan tog jag tag igen. Längre och längre stunder utan att jag höll i. Och till slut cyklade du ifrån mig. Och jag log i mitt hjärta över alla dina framgångar.

Så är du även idag. Alltid har du med dig forskningsarbeten från skolan med dig till mig. Trots att helgen är så kort vill du att jag skall finnas vid din sida. Hjälpa dig att ständigt inhämta ny kunskap, föreslå formuleringar eller kanske skanna in ett bild till någon av dina arbeten.

Du tycker om att arbeta med hjärnan. Vill lösa problem. Vill lära ut. Och visa andra hur man gör saker. Du vill få andra att förstå. Och där är du så lik mig. Min älskade lille pojke.

Du har i flera år pratat om att du vill bli läkare eller kanske tandläkare. Jag tänker att du kan nog bli precis det du vill. För att du vill det. Och jag skrattade lite för mig själv när du nu börjat prata om andra framtidsdrömmar. I helgen sa du ”Man kanske skulle bli en sån där kultursnubbe. Ha lite tokiga kläder på sig, måla tavlor och bo lite spartanskt. Men så måste man ju försörja sig också. Jag kanske skulle bli psykolog. Ha en egen mottagning. Eller något sånt.”

Dina drömmar och mål är viktiga, min son. Jag kommer att älska dig vad du än bestämmer dig för att göra. Och det gör mig så gott att varje gång vi ses så tindrar dina ögon lite extra. Och jag är så glad för att du aldrig slutat att ge mig den där varma kramen.