Jag arbetade på en klinisk institution på den tiden. Vita rockar, kanyler och blodtrycksmanschetter var mina närmaste vänner. Vi arbetade i lag. Två och två. Min kollega var en ung kvinna. Några år äldre än mig. Gift, hus och barn. Uttråkad på sitt förhållande. Jag tyckte om henne. När vi hade några stunder över satt vi ofta och pratade om livet. Över en kopp kaffe. Ibland efter arbetet gick vi och tog en öl på någon av Avenyns många uteställen innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Vi hade ofta väldigt trevligt när vi arbetade tillsammans. Hon hade lätt till skratt. Vi hade samma humor. Lite makaber. Det är befriande och bindande att skratta. Man blir liksom fri i sinnet. Att våga släppa ut det där som bubblar inom en. Bindande därför att man kommer människor nära när man delar erfarenheter tillsammans. Det är det som är kittet. Erfarenheterna.

En morgon skulle vi hjälpa en gammal dam till toaletten. Hon hade tvättat sig och satt i sin rullstol. Hon hade bara ett ben. Det andra benet var bara en stump ovanför hennes frånvarande knä. Damen hörde mycket dåligt. Vi hade precis hjälp henne att sätta sig i en rullstol. Hon hade tvättat sig stående framför handfatet inne på toaletten. Vi satte henne ner.

Det friska hela benet placerade vi varsamt på sin plats med foten på en justerbar fotplatta som fanns monterad längst ner på rullstolen. Den lilla ihopskrumpna stumpen som en gång varit ett friskt ben placerade vi på andra sidan. Under rullstolen hittade vi båda en liten utdragbar bräda där hon kunde lägga sin stump. Vi drog ut brädan och min kollega utbrister, ”Men vad otroligt fiffigt. Det är ju precis som en skärbräda!” Vi placerade försiktigt den nakna stumpen på brädan och stannar båda två kvar med blicken placerad just där. Den nakna stumpen liggandes på den utdragbara skärbrädan. Jag tror att vi båda två tänker exakt samma sak. Stumpen som ligger där på brädan ser precis ut som en frukostlimpa. Färdig att skäras upp i fina skivor.

Vi tittar på stumpen och sedan på varandra. Och våra ansikten spricker upp i ett leende som växer och växer mer och mer. Vi får båda ett fullständigt vansinnigt skrattanfall och kastar oss ut från toaletten. Ut till korridoren. Vi skrattar hejdlöst utan att säga någonting om vad. Vi vet båda två. Några minuter senare samlar vi oss och går tårögda in och avslutar vår hjälp med den gamla damen. Jag är glad att hon nästan var döv.

En annan kväll. Vi arbetade kväll också. Då var vi bara två på avdelningen. Hon och jag. Efteråt hade vi bestämt att vi skulle gå ut och ta en öl tillsammans. Vi hade röjt undan de flesta rutingöromål och svarade nu bara på larm från patienterna. Jag hade varit inne på ett rum. Givit en gammal dam hennes kvällsmedicin och ett glas vatten. Hon låg nedbäddad och i rummet var dämpad belysning. Eftersom det var fler patienter som sov i rummet frågade jag lite lågmält om det var något mer hon önskade inför natten. Hon tittade upp på mig med sitt vackra skrynkliga ansikte. Fångade mig med blicken så att hon var säker på att jag verkligen skulle höra hennes ord. Sedan plirade hon lite med ögonen och sa med en allvarlig ton, ”Jag vill ha dig här hos mig. I sängen”.

Vad svarar man på sånt? ”Inte just nu fru Olsson, jag har andra patienter att ta hand om...”, eller ”Javisst, men kan inte komma tillbaka förrän jag slutat mitt nattskift!”. Jag tror att jag sa något försynt att fru Olsson nog borde sova nu. Att det var lång dag imorgon. Ack, ja! Längtan finns. Hela livet. Trots ålder.

Jag gick ut från rummet och in i personalrummet. Där står min kollega och blir fullkomligt överrumplad av mig. Hon står vid spegeln och bättrar på sitt läppstift på sina läppar. Hon tittar till på mig som om jag kommit på hennes med något jag inte fick se. Hon är alldeles högröd i ansiktet. Jag förstår inte alls hennes reaktion. Jag säger lite retfullt, ”Och vem står du här och gör dig vacker för???”. Hon tittar lite på mig och går väldigt generat därifrån.

En eftermiddag ringde mig en vän. Inte så nära vän. Men, en vän att slå ihjäl några timmar med. I baren. Eller på dansgolvet. Jag bodde i Göteborg då. Han bodde i Örebro. Min vän ville mellanlanda hos mig några veckor innan han for vidare till det stora landet i väster. Eftersom jag är gästfrihet var han välkommen.

Han fick bo hos mig. Min lilla etta med ett stort vinrött tjock skynke som delade av rummet i två delar. Från golv till tak. På ena sidan hade jag vardagsrumsdelen med stor soffa, stereomöbel och TV:n som gick dygnet runt med MTV. Den andra delen av rummet var sovrum. En stor dubbelsäng täckte större delen.

En lördagskväll skulle vi gå på Gamle Port och drick några öl och dansa. Förhoppningsvis skulle vi få tillfälle att göra närmare bekantskap med kvinnor också. Min vän var sjukligt intresserad av att nedlägga så många kvinnor som möjligt för att bekanta sig mer fysiskt. Han hade en liten svart anteckningsbok där han noggrant nedtecknade sina erövringar.

Vid den tidpunkten hade han kommit upp till någonstans kring etthundrafemtio kontakter. I tabellform redovisade han diverse för honom viktig uppgifter. En gång visade han den för mig och han förklarade stolt hur den fungerade. Där fanns namn, datum, ålder, situation, vad de gjorde samt en betyg för hur väl han ansåg att de kunnat utföra den ädla kärlekskonsten. Han hade ett speciellt symbolsystem som redogjorde för vad de gjort rent sexuellt. Stackarn. Det finns många sorters bekräftelsenarkomaner. Han var Casanova-typen.

Vi hade en trevlig kväll. Mycket öl. Mycket musik och dans. På småtimmarna ramlade vi hem till mig i sällskap med två unga kvinnor.

Min vän var snar att inleda sin uppvaktningsritual och han låg snart bakom det stora tjocka röda skynket tillsammans med en av våra gäster. För egen del var jag nog mer intresserad av att bekanta mig rent verbalt. Dessutom var jag blyg. Jag satt med den andra kvinnan i soffan och pratade om allt möjligt. Men det var lite svårt att koncentrera sig. Ljuden från andra sidan skynket avslöjade alltför väl vad som pågick därbakom.

Plötsligt hörde jag hur de stannade till därbakom och en liten röst som säger, ”Det är en viktig sak jag skulle vilja berätta för dig..Vänta, lite.” Jag hör min vän säga med hög röst, ”VAAA! Har du AIDS, din jävel???”. Hon säger, ”Nej, nej...vill bara säga att det här är en väldigt speciell stund för mig. Jag lämnar mig inte ofta till en man...Det känns fint och speciellt...”. Jag hör hur min vän grymtar till lite och fortsätter sin erövring. För att få ännu ett namn att betygsätta i sin lilla svarta anteckningsbok.