”pip pip pip….pip pip pip….pip pip pip”. Med ett uppbjudande av all sin kraft letar sig sinnena uppåt uppåt…mot fastare mark. Den grönpärlande Nokian ligger där envist på golvet och skriker mig vaken hånfullt. Tankarna kommer åter. Ur de mörka dimmorna klockan sex på morgonen bubblar de sakta upp till ytan som genom trögflytande sirap.

Hur var det nu, igår? Var klockan ett eller var hon två när jag äntligen lyckas ta livet av den sista? Var det vin eller öl den här gången? Vin, tror jag. Bag-in-box:en brukar räcka några dagar…I hetsjakten på att dämpa ångesten är det i alla fall effektivt. Vinet, alltså.

Sakta hasar jag mig upp i sittande ställning. ”Hur fan ska jag klara av den här dan???”

Jag låter sinnena renas genom att stappla in till datorn som står där. Som tickar och går. Jag bläddrar, som i trans igenom inkomna mail och konstaterar si och så mycket reklam. Lite ny musik har jag fått hem och någon film är också klar.

Jag sitter på måfå och klickar mig genom webbens sidor och sakta sakta känner jag hur livet vänder mig åter.

En snabbdusch sätter fart på blodomloppet och frukosten som jag såväl skulle behöva nu när det är så kallt ute får stå över. Jag drar på mig ett par svårövertalade långkalsonger och låter jeansen och resten av min fasad långsamt limma sig fast vid min hud.

Morgonen är fortfarande kall och mörk och mina steg hastar mot tåget. Trots min övertyngda trötthet och tågets sövande vaggande är jag klarvaken när jag reser.

Efter en halvtimme är jag tillbaka på jobbet. Jag hänger av mig mina ytterkläder på mitt kontor, tar ett djupt andetag, sträcker på mig och går in till caféet och köper stor kopp svart kopp kaffe och en ostfralla. I tysthet låter jag sakta mina sinnen fyllas av morgonen.

Går igenom dagen. Ett besök om en timme. Busgrabbarna kommer ytterligare en timme senare, ytterligare ett besök på eftermiddagen och sedan planering till klockan fyra.

Jag träffar en ung kille. En pojke. Uppvuxen på olika familjehem, suttit i fängelse i några omgångar och fast i något av alla dessa droger. Vi pratar. Jag berättar om mig. Berättar om min syn på det underbara liv vi lever. Lyssnar på honom. Hans intressen. Hans drömmar, Hans verklighet. Ser att han känner sig sedd. Värdefull. Just nu.

”Vill du förvandla ditt liv till något vackert, så kan jag finnas med”, säger jag och vet att han kommer att höra av sig. Att min outsläckliga livslåga spridit ljus och hopp över ännu ett vilsegånget människobarn.

Sen kommer buset. Som trots alla sina missdåd, illgärningar, synder och förseelser bara är små små rara gossar. Tillsammans med mig. Mitt förslag om denna grupp har lyckats. Alla i organisationen pratar om detta projekts framgång och mitt okuvliga engagemang och drivkraft. Grabbarna trivs här. Känner sig sedda. Värdefulla och betydelsefulla. Jag älskar dem. Varenda en. Vi äter, pratar och jobbar tillsammans. Och ibland. Ibland tindrar det till lite extra i någons ögonvrå. I avsaknad och sorg av mina egna barn är dessa små gossar underbara.

Besöket på eftermiddagern. En ung flicka med svår social fobi och stundtals outsläcklig ångest. Sakta förstår jag genom hennes berättelse att outsägliga grymheter har gjorts mot henne. I mitt sinne lider jag med henne. I samtalet pratar vi om hennes intressen, mål i livet, bekymmer och jag ser på henne. På hennes blick ser jag att hon möter en människa som inte är som alla andra socialarbetare. En socialsekreterare som också är människa. Långsamt tycker jag mig se att hon faktiskt kan se sig själv som en människa med en oerhörd potential. Om hon vill. Hon lämnar mig med ett litet leende på läpparna.

Jag får en stund över för att hälsa på mina f d arbetskamrater. Rum efter rum betar jag av. Inger hopp. Sprider livsglädje. Skrattar hjärtligt. Får en och annan uppskattande blick. Ler åt livet.

Planeringsstunden med min kollega. Vi går igenom projektet. Planerar nästa vecka. Som vanligt fullkomligen sprutar jag ur mig idéer. Driver igenom det jag verkligen tror på och brinner för. Ännu en människa tänder jag en livsgnista på. Min kollega frågar:

”Jag fattar inte Björn, var får du all energi ifrån?”

På tåget hem slocknar jag en liten stund. För att slippa tänka på det som möter mig därhemma. Ensamheten. Tomheten.