Som nittonåring var jag sprängfylld av livsbejakande hormoner som ständigt attackerade mina sinnen och plågade min koncentrationsförmåga. Dessutom hade jag på varit smygförälskad i Sanna en längre tid nu. Men dessa oväsentligheter saknar kraft i detta mörka minne.

Jag hade umgåtts med henne sedan flera år tillbaka. Som vänner. Hon studerade design i en annan stad nu men vi träffades fortfarande ofta på helgerna.

Denna helg hade vi bestämt att vi skulle tillbringa tillsammans med hennes väninna och kurskamrat Monica som bodde ute på landet. Vi skulle bara lata oss. Sola, bada och äta god mat. Kanske skulle vi göra en eller annan upptäcktsfärd om andan och äventyrslusten gjorde sig alltför påmind.

Och den kom. Äventyrslusten. När kvällen mörknade och vi alla tre var varma av solens smekande fingrar beslöt vi oss för att ta ett nattligt bad i en närbelägen skogssjö.

'Det finns en underjordisk flod som har sitt utlopp och inlopp i den här sjön. Djupt ner ligger den och där är det strömt som fan!' Monicas ord lägger sig tungt i våra sinnen.

Klockan är ett på natten. Jag, Sanna och Monica vadar nakna ut i det ljumma vattnet. Himlen är alldeles mörk och här ute på landet verkar stjärnorna så mycket närmare än annars. Det är alldeles tyst. Onaturligt tyst. Inte ens de naturliga skogsljuden hörs.

Monica fortsätter, 'Det sägs att flertalet personer som badat här bara försvunnit. Att den underjordiska floden tagit dem'. Vi fortsätter tysta ut i vattnet. Djupare och djupare. Vattnet når mig snart till bröstvårtorna och jag känner något som drar i det nedersta skiktet av sjön. Längs med botten. Som en liten oskyldig vätskefylld bris.

Trots min behagfulla närhet till två vackra flickor vars mjuka lena kroppar sakta glider längre och längre ut i det svarta vattnet är mina sinnen helt fokuserade på den mystiska och mytomspunna floden som sägs befinna sig nära oss.

Som en liten späd stril av rinnande vatten vaknar långsamt ett svagt ljud omkring oss. Ett viskande och sakta småbubblande ljud som vi långsamt blir medvetna om. Det finns någonstans i det ljumma vatten som omger våra kroppar. Ett ljud. Men ändå kanske mer en känsla i själva sjön.

Långsamt vaknar det till liv och vi blir medvetna om det samtidigt alla tre. En lätt pågående vibration i vattnet förmedlar sig till våra kroppar och plötsligt känns inte längre vårt badande så behagligt längre.

Vi ser på varandra alla tre och Sanna säger att hon fryser och vill gå upp. Hon stannar upp i sin nattliga sjöbottenpromenad medan jag och Monica långsamt, steg för steg fortsätter utåt.

Vattnet når mig nu till halsen och både vibrationen i vattnet och det sugande draget längs sjöbotten känns starkare. Ett välbekant och skrämmande slurpande ljud växer sig till sig någonstans i vår närhet. Jag ryser till och stannar upp.

Plötsligt känner vi hur ett skakande i sjöbotten omedelbart åtföljs av kraftigt bubblande ljud. Sanna har tagit några steg bakåt och står nu och tittar ut över sjön. Jag vänder mig om och ser henne stå med vatten till knäna. Jag ser inte hennes ansiktsuttryck på det avstånd jag befinner men anar hur hon pekar ut mot sjön. Hon ropar något högljutt och av tonen i hennes röst att döma låter hon skräckslagen.

Jag vänder mig om och ser Monica simmande ungefär tio meter längre ut i sjön. Ett par meter bakom henne ser jag hur en tratt av vatten hur vuxit fram och cirkulerar. Det mörka vattnet börjar röra sig även vid ytskiktet och när jag åter vänder mig mot Sanna står hon vid stranden insvept i ett stort badlakan.

Jag betraktar hennes diffusa kroppshydda när jag plötsligt hör ett kort skrik bakom mig. Jag vänder mig om och Monica finns ingenstans. Min blick söker i min omedelbara närhet och det sugande hålet i sjön
fortsätter att svälja sitt eget vatten som en glupsk nattdjur. Ingenstans ser jag henne. Jag simmar runt, letar och ropar men ingenstans finns hon.

Efter ett par minuter hör jag en kvittrande skratt från stranden och där står både Monica och Sanna och fullständigt viker sig av skratt. ”Tänk att det där tricket fungerar varenda gång!”, säger Monica lekfullt. Jag går in till stranden surmulet och sätter mig ner tyst. På vägen upp ser jag en stor gul skylt som deklarerar ”Kommunal vattentäkt”

Kvinnor. Suck! Män har i alla fall känslor.