En gång i livet hade jag en vän som hette Arne. En liten berättelse tillägnad honom. Jag har känt den mannen ett halvt liv. Ett halvt liv utan att känna hans själ. Men jag känner hans vanor bättre än någon annan.

Arne är som en färdigskriven kalender. Jag vet vad han gjort. Jag vet vad han gör just nu. Jag vet vad han kommer att göra. Denna man har är ett liv som är så inrutat att jag till och med vet när han gör sina behov. Han sitter alltid en stund innan han går och lägger sig. Med dörren öppen. Innan har han alltid ätit några skedar glass direkt ur GB Big Pac Vanilj och en banan. Alltid. Varenda kväll.

När jag ibland hälsar på denna levande almanacka slår det mig att jag inte kan göra något. Inte ett förbannat dugg för att få honom annorlunda. Inget står i min makt att bryta hans inetsade vanor. Hans dag ser ut såhär. Han går alltid upp klockan tjugo minuter i sju. Dra på sig kläderna. Lägger ner morgontidningen och de smörgåsar han brett åt sig kvällen innan.

Han arbetar på ett tvätteri. Till sitt arbete kommer han alltid fyra eller på sin höjd fem minuter för sent. Han har själv visat mig sina stämpelkort. Jag vet att det är sant. Ändå blir han alltid lika ursinnig över att hans chef alltid kommenterar hans sena ankomst. Arne är väldigt snäll. För snäll. Om han får ovett av någon sväljer han allt med hull och hår. Om någon varit på dåligt humör på hans arbetsplats och ger honom utskällning tackar han och tar emot.

Han slutar sitt arbete klockan fyra på eftermiddagen, tar en snabbdusch på jobbet och är åter i sitt hem klockan fem i halv fem. Om han fått höra elakheter om sig själv på arbetet eller om något inte gått som det ska ägnar han en stund åt att slå sönder något hemma. Mest skåpdörrar. Jag tror att det är tredje eller fjärde uppsättningen skåpdörrar han har sitter i sitt kök.

Ett eller annat hål i väggen har han lyckats med också. En gång råkade jag ringa på hans dörr när hans som bäst höll på och avreagera sig. jag hörde hur det dunsade och skrek inifrån hans lägenhet. Efter en lång stund öppnade han. Med mord i blicken. Den alltid så snälla Arne såg ut som hans ville ta livet av allt som fanns i hans närhet. Han såg hur förskräckt jag såg ut och lugnade ner sig och såg nästan ut att skämmas över sin ilska.

Stackars lilla Arne. Och stackars skåpdörrar. För det mesta är skåpdörrarna fulla av spackel. Pågående reparationsarbeten av hans ilska. Och det gör honom också så arg. Först får han ett vansinnesutbrott över allt skit han behövt ta emot under dagens lopp. Sedan, när han fullkomligen mördat sina skåpdörrar då blir han lika arg över det han gjort i sitt hem. I bästa fall sväljer han då sin ilska.

I annat fall fortsätter han sin vana trogen att strypa lufttillförsel på något av alla sina prylar i hemmet. Jag frågade Arne en gång om han ville ha min katt när jag skulle flytta från stan. Han sa att det nog inte skulle vara så bra för katten om han blev arg. När han inte varit arg över något så sätter han sig och läser tidningen.

Morgontidningen läser han första gången klockan halvfem på eftermiddagen. Har han haft ett vredesutbrott sker tidningsläsandet en timme senare. Jag brukar fråga honom varför han inte läser den på jobbet eftersom han alltid tar med tidningen dit. Då säger han, ”Då skulle de andra bli tokiga ju, om de inte få läsa min tidning. Jag får aldrig tillbaka den förrän dagen är slut”. När tidningsläsandet väl är till ända är det dags att äta kvällsmat. Och i det fallet är Arne faktiskt en aning variationsrik!

Måndagar alltid kebabtallrik eller pizza. Alltid hämtmat från samma restaurang. Tisdagar En Big Mac & Co på närmaste McDonalds. På onsdagar äter Arne alltid hemma hos sin mor och far. Hans far är en riktigt snål och elak jävel. Hans mor är nervös och har opererat bort sin tarm. Arne betalar sin far 40 kronor för att bli bjuden på kvällsmat. På torsdagar äter Arne mat från någon av stans Sibyllagatukök. För det mesta(men inte alltid) blir det två grillade med mos.

Fredagar blir det pizza och lördagar äter Arne hos sina föräldrar igen. fyrtio spänn igen men på lördagar får han två glas whisky till maten av sin far. Whisky som Arne själv köpt naturligtvis. På lördagarna brukar familjen unna sig pommes frites, Bearnaisesås och någon köttbit. På söndagar brukar Arne åka och handla på lågpris.

Köpcentra efter köpcentra avverkar han i jakt på den ultimata prislappen. Ibland kommer han hem med kassarna fulla men för det mesta kanske han lyckats få tag på ett kilo bananer för 8.90 kilot. Tror du det lönar sig? När han shoppat sig hungrig brukar han unna sig ett restaurangbesök typ IKEAS köttbullar för 29 kronor. Om man är familymedlem vill säga. Men det är Arne, så det är lugnt. När Arne har ätit sin kvällsmat ägnar han resten av kvällen åt sin älskade TV. Han ser de program han i förväg ringat in i TV-bilagan.

Skulle det mot förmodan inte finnas något program som på kvällen passar Arne i smaken så åker han och hyr en film. Helst ska det vara riktigt brutal och blodig splattermovie till denna genomsnälla kille. Men i värsta fall kan det gå bra med Action a la Arnold eller så. Han spelar in allt. Även det som går på TV.

I hans hyllor finns tusentals filmer från de senaste tjugo åren. Och på TV-hyllan ligger minst femton filmer han spelat in men ännu inte hunnit sett. Så går kvällen. Film eller TV i takt med ett taktfast knaprande av rån eller bondkakor. Till kaffet som alltid är alldeles för svagt bryggt. Men det är ok. Det är det enda som denne herre kan tillreda i sitt kök.

När jag kommer på besök för att se en film tillsammans med Arne plockar han genast fram en bricka som är svart med gröna blommor på. Där ställer han två vita och blommiga kaffekoppar. Varav den ena saknar öra. Två skedar och ett brunt kakfat med rån och bondkakor från Galne Gunnar eller någon annan lågprisbutik. En sockerskål lägger han dit samt ett glas saft till sig själv. Arne röker också. Exakt sex cigaretter per dag. Han är livrädd för att få lungcancer.

Så går kvällen. Vi knaprar kakor och dricker kaffe och Arne röker en eller två cigaretter. När klockan närmar sig halvtolv åker glasspaketet fram och en banan. Och sedan, när filmen är slut så sätter han sig på toaletten. Arne och jag har några somrar varit på bilsemester tillsammans. För längesedan kunde han knappt följa med. Han kunde för sitt liv inte förstå hur hans kulle kunna vara utan de TV-serier han då följde. ”Det är lugnt, du kan ta med den bärbara TV:n', sa jag.

Jag tänkte att det inte skulle vara så krångligt när vi väl kom iväg men när vi var halvvägs till Göteborg som var vår första anhalt var vi tvungen att stanna bilen en timme. Exakt klocka nio på kvällen. Arne måste se Familjen Macahan. Bilden var snöig men Arne kämpade sig igenom en timmes Macahan och var fullt nöjd när programmet var slut. En annan gång när vi var på bilsemester hade Arne bestämt sig för att ta det säkra före det osäkra och packat bilen fullsmäckad med prylar som han kunde tänkas behöva. När vi kom fram till vår första campingplats och han började plocka ur sina pinaler höll jag på dö av skratt. Arne skrattade han också för han insåg faktiskt det komiska i alla repstumpar, ficklampor, suddgummin, verktygslådor, uppblåsbara badringar, fickknivar, rakapparater, pennvässare, diskborstar, elvispar, brödrostar, och allt! Precis allt hade han fått med sig. Men gud vad dåligt jag sov den natten. För jag, jag hade glömt min sovsäck hemma.

En annan gång skulle vi till Halmstad och bada. Vi åkte till en härlig strand. Vädret var precis sådär perfekt som det kan vara vissa dagar i juli. Vindstilla med solen högt på himlen. Vågorna som skvalpade mot sandstranden. Och fullt med folk överallt. Vi kom fram till stranden och hittade till slut en lämplig plats att placera våra filtar på.

Arne hade parasoll med sig. Jag lägger mig tillrätta i solgasset och njuter i fulla drag av att solens strålar värmer min kroppshydda. Jag ligger en stund och blundar och hör hur Arne håller på och grejar och donar med något. Jag kisar upp mot honom och ser hur han blåst upp luftmadrass, badringar, satt på sig snorkel och cyklop och simfötter. Han vänder sig mot mig och blir skitförbannad. ”Vafan, håller du på med? Vad ligger du där för? Vi skulle ju bada, ju????” Jag försöker lite vänligt säga till honom att jag vill njuta av solen en stund först och blir lite chockad över hur otroligt liten pojke han faktiskt är. Han sätter sig ner. Tvärsur. Jag kan inte njuta av solen i den situationen utan följer honom snällt till vattnet. Älskade lilla Arne.