I vissa delar av mitt liv finns företeelser som ligger i det fördolda. Händelser som jag minns men inte vill kännas vid. Jag har ibland uttalat att jag funderar på att skriva en självbiografi. En bok om mitt liv. Som jag ser det måste ju då även de dunkla minnena lyftas till ytan. Jag inser att jag måste blottlägga allt för att komma mig själv närmare.

Jag vet inte riktigt var allt hamnar i slutänden. Men jag minns en tid. En tid när jag bodde i Uddevalla.

Om jag skall tänka tillbaka så har mina år mer eller mindre alltid präglats av händelsechocker. Jag har på ett eller annat sätt lyckats skapa nya situationer i min tillvaro. De bostäder jag haft har varit oerhört många. De har också varit och skiftande. Jag har bott i dyra nybyggda villor. Det har varit hus med fyrglasfönster av märket Elit, värmeväxlare och plastlister. Jag har också varit helt bostadslös och saknat tak över huvudet och frusit i själen över livets bittra karameller.

Men som sagt. En gång bodde jag i Uddevalla. Jag hade precis avslutat ett arbete i Uppsala och därefter blivit erbjuden sommarvikariat på Uddevalla lasarett. Jag var någonstans runt tjugo år. Mitt liv var fyllt av naivitet och nyfikenhet.

Jag ägde det jag hade i mina resväskor. Dagen innan jag skulle påbörja min anställning infann jag mig på avtalad tid inne på personalkontoret. Där fick jag information om anställningsvillkoren. Jag fick också nyckeln till min tjänstebostad och en vägbeskrivning dit.

Solen hettade i min nacke och jag blev våt av svett i den fuktiga och varma luften. Det var i början av juni och ännu en bostad väntade på att få bli härbärgerad av min framfart. Jag bar mina väskor uppför och nedför backar och efter en något besvärlig promenad var jag framme. Min bostad för de närmaste månaderna kallades Röda Villan och var beläget inom ett annat sjukhusområde. Området var inhägnat och omfattade förutom tjänstebostaden ett antal mindre personalbostäder och i centrum av området en stor sjukhusbyggnad. Röda Villan fanns ett stycke bakom den stora byggnaden. I en sluttande backe intill ett skogsbryn.

Enligt den information jag fått av personalansvarig var detta ett gammalt mentalsjukhus. Numera vistades här bara kvarlevorna av de som en gång varit fullfjädrade galningar. De få som fanns kvar.

Jag gjorde mig bekant med omgivningen och insåg snart att den stora villan inte var min egen. Sex rum fanns och två mindre kök. Flera av rummen var tomma. Jag ställde in mina väskor på det rum som var mitt och planerade att företa mig en rundvandring i denna märkliga bostad. Ungefär femtio meter nedanför mitt fönster låg den stora sjukhusbyggnaden. Mina ögon fastnade i området för en stund och när jag står där och tittar ut genom fönstret händer plötsligt något.

Som på en given signal ser jag hur gården långsamt börjar fyllas av människor. Ett femtontal individer kommer långsamt ut från entrédörren. Jag tittar till lite extra och märker hur de liksom verkar vara förprogrammerade att gå sina i förväg givna promenader. Två av dem går med långsamma men målmedvetna steg till ett område med fruktträd på gårdens ytterkanter. Där synes de på ett något komiskt sätt påbörja någon slags låtsad plockning av frukter. De är ju sommar så några frukter finns inte att skörda vid den här tiden på året. Men detta faktum tycks inte bekomma de två luftplockarna.

Några andra individer går planlöst runt på området men de flesta väljer huvudspåret. Det vill säga att gå runt den stora huvudbyggnaden. Långsamt och med böjda ryggar går de. Runt runt. Plötsligt ser jag hur en mager man med säckiga byxor och vit skjorta plötsligt lösgör sig från de andra runtgående människorna.

Han går i en långsam böj ut mot ett fritt område. Där börjar han en cirkelgång. Runt går han. Utan avbrott. När jag tittar lite närmare ser jag att den promenaden han just företagit sig inte är den första. En väl upptrampad stig finns. Från den långsamma böjen till den lilla cirkeln på ungefär fem meter i diameter. Hans stig ter sig som jättestor nia från den plats jag står. Jag begrundar situationen en stund och går sedan från fönstret.

Jag har sakta blivit medveten om att någonstans ovanför mig hörs musik svagt. Jag kan inte känna igen vad det är för musik men det är inte vackert. I mina öron låter det som en blandning mellan rock och syntetisk orgelmusik med inslag jazzrytmer. Jag bestämmer mig för att undersöka varifrån musiken kommer och går ut från mitt rum. Eftersom ljudet hörs från övervåningen låter jag mina fötter följa en brant trappa till nästa våningsplan. Jag kommer upp på våningsplan två och möts av en makaber syn.

Ett litet köksutrymme som skall anses som gemensamt för den övre våningen är fullständigt överfyllt med disk. Jag går närmare och mina ögon fastnar lite extra för en illaluktande kastrull som ser ut att innehålla gamla makaroner i vatten. Jag tittar till och ser små bubblor som långsamt letar sin väg upp mot ytan. Som om något avancerat biologiskt experiment pågår och att den galne professorn finns någonstans alldeles i närheten.

Musiken hörs högre häruppe och jag ser att den kommer från en dörr som står på vid gavel. Jag går fram till musiken och knackar lite försiktigt på dörren. En man uppenbarar sig och hälsar glatt på en bred västkustdialekt. Han heter Lars och arbetar på ett hem för senildementa en bit bort. Jag presenterar mig som nyanställd på sjukhuset och vi pratar en stund. Han berättar om sitt musikintresse och genast förstår jag att oljudet kommer från hans egenkomponerade verk.

En stor keyboard är placerad i mitten av rummet och förstärkare och gitarrer finns utspridda lite här och var. Mina ögon fångar plötsligt den totala oredan i rummet med ölburkar som ett dominerande inslag. Ytterligare några artighetsfraser växlas och jag går sedan tillbaka till mitt rum.

Dagens efter är jag på plats på mitt nya arbete på röntgenavdelningen. Snabbt blir jag insatt i mina nya arbetssysslor. Avdelningen består av arton olika labb och man tillämpade vid tillfället cirkulerande labbschema. Detta innebar att såväl röntgensjuksköterskorna som vi biträden fick nya arbetsuppgifter varje dag.

Undersökningarna var mycket varierande. Allt från olika former av benbrott eller frakturer som det lite finare kallas för till avancerad hjärnscint som utfördes för att påvisa om en person var att betrakta som hjärndöd eller inte. Diverse isotopundersökningar som skulle klargöra förekomsten av cancer i skelettet utfördes liksom datortomografi och olika typer av kontraströntgenundersökningar på invärtes organ.

Som röntgenbiträde var min uppgift dels att ta hand om patienten och dels att assistera sköterskan eller läkaren. Patienten blev av mig uppropad i väntrummet, anvisad till ett litet bås och ombedd att byta om till ett klädstycke som påminde om ett i halsen bakåtknäppt nattlinne. Det var blått och oerhört osexigt.

Sjukvårdsindustrin har en tendens att vara mycket inhuman och teknisk. Så var också vår röntgenavdelning. Läkarna klappade händerna förtjust och smekte de nya tekniska landvinningarna ömt. Och inne i diagnosrummet skrattade man rått åt patienternas bristande tarmfunktioner eller skämtade hjärtligt åt en inoperabel cancer hos en ung människa. Det var beklämmande att få uppleva men ändå en bister verklighet då läkare enligt min mening mer är att betrakta som tekniker än humanister.

Några scener att ta del av. En ung kvinna. Störningar i ändtarmen. Bar på underkroppen. Bär endast det blå nattlinnet på överkroppen. Får lägga sig på mage på en kall brits överdragen med en pappersduk. En ung man, d v s jag, kanske jämnårig med henne ber henne slappna av samtidigt som han långsamt för in en pip i hennes bak. För att långsamt låta kontrastvätskan fylla hennes tarm. Hon lyder snällt mina instruktioner. Men hur upplever hon det?

En man i fyrtioårsåldern med matsmältningsbesvär får ligga ned på en brits något omtöcknad av lugnande medel. Sakta för vi ned en slang insmord i bedövningsmedel i hans strupe. Han ulkar påtagligt och är nära att kasta upp. Den gode läkaren fortsätter föra ned slangen till hans magsäck och vi tre personal betraktar kallsinnigt en TV-monitor som tydligt visar en stor cancersvulst som är beläget på så sätt att den är omöjlig att operera bort. Vi tittar på skärmen och tittar på mannen som ligger där på britsen i sin ovetskap.

Samma läkare som skrattade gott åt en annan patients
bristande tarmfunktion kommer om en liten stund att meddela mannen med tumören hans dödsdom. Ack ja, vilka är änglar och vilka är djävlar inom sjukvården.