"I vår tid är poesin det enda rimliga".

"Den finlandssvenska poesin prisas för att den insisterar på att det finns värden som man måste insistera på trots att inga enkla lösningar finns".

Vilken poesi talas det då om ?

Är all poesi "det enda rimliga ?

I en tid då jordklotet flämtar ( av eld och översvämningar ) av vad många anser vara människans girighet, antalet stora och varaktiga krig har ökat igen, folk dör/mördas och flyktingskarorna växer i miljontals... dvs låtit oss förstå/bli påminda om hur otryggt livet kan vara, har vi då den moraliska/etiska rätten att fortsätta studera våra ensamma navlar med sitt olyckliga ludd.

Tja, grejen verkar vara att då vi själva är olyckliga så orkar vi inte se världen, ja vi kan säga rent ut att vi skiter i den. Då vet vi inte längre vad vi säger eftersom vi själva är en del av världen. Vår mänsklighets förmåga till empati förgås av vår egen sorg och eget elände.

Och ändå !

Men handen på hjärtat. Kan man ta sig ur de egna, svåra, tunga känslorna genom att bli mer varse av vad som händer runt omkring en ?

Eller är det tvärtom så att för att orka höja blicken, och våga se världen, så må du trassla dig bort från naveln först medelst allsköns
terapi...skrivande...pratande....gråtande....svärande....?

I don`t know.

När jag brottas med dylika frågor dyker han plötsligt upp som gubben i lådan. Tranströmer.

"Det kom en dröm. Han var på en sjöresa.
I det grå vattnet uppstod en rörelse
och en röst sa: "Det finns en som är god.
Det finns en som kan se allt utan att hata."

Borde inte gud vara arg ?

Reagera ?

Jag tror jag har påbörjat en ny slags resa.

Poetry for ever !