När man tänker tillbaka på allt man har gjort
och då särskilt på sådant man ej hade bort,
fylls man strax utav häpnad men även av ånger
över minnen som rymmer de lyckliga gånger
och de olyckans ögonblick som man har fått,
det är då man förstår, det är då man förstått. 

När man tänker tillbaka på rummel och rus,
filantropiska gärningar, barnsliga bus
liksom inspirationens verbala sekunder
och den dåliga diktens patetiska blunder,
det är då man förstår att man inte har fattat,
att det är Någon Annan som livet har rattat.

När man tänker tillbaka på livet man levt,
på det goda, det ljumma och allt som blev skevt,
när man lägger ihop till den slutliga summan,
resultatet av allt som man gjort, kardemumman,
det är då man kan fatta och slutligt förstå,
att den väg som man gått var man ämnad att gå.