Det blåser vid stugans knut
och knarrar i trä
Det immas på fönsterglas
av is som gelé
Där inne i huset är
dock ljust, varmt och skönt
Att klaga för lädrets skull
skall det vara lönt
Följ hellre ditt ögas törst
mot godare ting
än blötan som far förbi
och busar ikring

Känn efter, är det så fint
att kisa vid glas
I ärlighet medge att
vid åsyn av fnas
så hör du din jämmerröst
förbanna din dag
som inte på minsta vis
blev till ditt behag
Som blomvasen glimmar, i
sin patina matt
gör julprismans sista sken
och slocknar i natt

Du dricker blott vad du ser
i vald ensamhet
blir viss om vad som är bäst
din längtan, du vet
Din längtan, som smeker dig
ger ögonen glans
men aldrig skall föra dig
till trolldom och dans
Så gnuggar du likväl bort
all imma en stund
Med klarhet du blicka kan
en enda sekund

Det finns bara här och nu
och ingenting mer
hur långt du än önskar dig
och vad som än sker
Du far aldrig långt iväg
hur tanken än går
är fast i din egen värld
Av stoft den består
När blomman i vasen har
i morgon fått nog
förvånad du frågar hur
den levde och dog.



2/2 2024