Ovanför mitt skrivbord hänger
plankan som jag målat vit.
Ting och saker därpå tränger,
som jag velat sätta dit.

Koboltblå en urna ståtar
och en snidad segelbåt,
vilken ju som slika båtar
stannat på sin stela stråt.

Mamma ler mot mig i ramen
i dess gula masurbjörk,
men ur buddhans bronslekamen
stirrar blicken mot mig mörk.

Ovanför min vita hylla
och min numer bleka flint
hänger bildkonstens sibylla,
tavlan av Hilma Af Klint!

Tyst bland andra rariteter
står ett skåp av driven ved.
Om dess dyra hemligheter
vill jag inte ge besked.

Svarvad träask med en spricka
gömmer foton från igår
av min pojkes och min flickas
blänk från deras barnaår.

Detta ode till en planka
gör väl inte mången glad.
Varsågod att därpå klanka
efter denna sista rad!