tomt är minne

tomt är sinne

ensamheten bränner

det enda hon känner

mörkret henne söker

hur hon än försöker

i horisont svarta moln

hon möts med hån

livets mörka sida

hon alltid fått lida

alltid varit tufft

andats tung luft

kämpat mot så hårt

det alltid så svårt

men livslåga flämtar än

kanske finner hon en vän

en tanke hon hoppas på

så bra då hon skulle må

en vän att lita på

en som kan förstå

hur ensamheten tär

den glädjen förtär

hon suckar övergivet

vad med detta livet

var står det skrivet

att detta är livet

det kan ej vara allt

så mörkt överallt

nej, se en ljusglimt där

är det blott en chimär

men hon börjar hoppas

i hjärtat det knoppas

glädjen plötsligt slår rot

hon tacksamt tar emot

värmen från vår sol

där hon sitter på stol

genom kroppen strömmar

de ljuvaste drömmar

allt vackert hon får se

ger henne en ide´

att ej nedstämd vara

på glädje börja spara

så mycket finns att göra

att se, lyssna och höra

naturen hennes själ läker

hon är alldeles säker

allt kommer bli bra

bättre vara glad

mörker och ljus

bor båda i hus

men ljuset skiner mest

det är allra bäst