Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Boken (manus) 10

De första dygnen på Karolinska var skrämmande på många sätt. David hade aldrig varit hemifrån mer än någon enstaka natt tidigare och då hade det varit hos mormor och morfar, för att mamma och pappa skulle få lite andrum. Sjukhusmiljön var helt annorlunda än allt han hade upplevt tidigare i sitt fyraåriga liv. Så stort och kalt och så luktade det konstigt. Sjuksystrarna var ganska stränga och deras stärkta, frasande kläder dominerade hela stället. Det var många andra barn på avdelningen, men David kände saknaden efter dem där hemma så stark, att han inte ville umgås med någon av dem. Han hade en stor klump i halsen hela eftermiddagen. När det blev kväll den första dagen, fick han ta av sig de nya sjukhuskläderna och sätta på sig en vit nattskjorta som räckte nästan ända ner till golvet. En sjuksyster band fast tjocka vantar på händerna och bad honom lägga sig i gallersängen med ben och armar spretande ut åt sidorna. David gjorde som han blev tillsagd och blev så överraskad när sjuksystern snabbt band fast händer och fötter i sängens sidogaller, att han inte kom sig för att göra motstånd. När han häpet fattade att han inte kunde röra sig, kom rädslan över honom som en våg.

-Vad gör tant?

Rösten darrade.

-Det är för ditt eget bästa. Vi ser att du är en kliare. Om vi inte får dig att sluta med det, kan du aldrig bli bra. Seså, det är inget farligt, du ska ju ändå sova nu. Du ska se vad bra det kommer att kännas i morgon när du inte rivit dig på en hel natt. Sov nu, jag lämnar en lampa tänd borta vid dörren. Jag finns i personalrummet en bit längre bort i korridoren.

Hon försvann ut ur salen med kjolarna fladdrande kring benen.

David vred på huvudet och tittade mot sängen till vänster om honom. Där låg en annan kille och tittade tyst på honom genom gallret i sin säng. Han var inte bunden. De andra två sängarna på salen kunde han inte se. De stod i motsatta änden och han klarade inte att lyfta huvudet tillräckligt högt för att se dit, men han visste att det var killar i de sängarna också. Han bestämde sig modigt för att inte börja gråta, fast skräcken ville ta över. Länge låg han och kämpade med alla stormiga känslor av saknad, med skräcken över att vara bunden och med den förfärliga tanken på vad som skulle hända när han blev kissnödig. Så småningom somnade han faktiskt.

Andra dagen på Karolinska blev inte bättre den. Efter frukosten fick David följa med en syster genom många långa korridorer tills de slutligen steg in i ett litet rum, mycket sparsamt möblerat. Rummet var faktiskt helt kalt så när som på ett rostfritt bord på hjul, en rostfri höj och sänkbar snurrpall och ytterligare en stol. Hela bordsskivan på det rostfria bordet var täckt av sprutor. Medan David misstroget studerade sprutorna kom en manlig läkare in i rummet.

-Jaha ja, det här är herr Brorsson förstår jag, angenämt. Du ser ut att vara en duktig pojke, inte någon liten lipsill, eller hur?

David sa ingenting.

-Dom har ju berättat för dig att vi måste göra en test, eller hur, för att se vad du inte tål alltså. Och det kan vara väldigt mycket det, om det vill sig illa. Då går det till så här förstår du. Du ska ta av dig på överkroppen och sätta dig på den där snurrstolen med ryggen mot mig. Sedan kommer jag att spruta in ett ämne alldeles under skinnet. Det är ganska många ämnen som ska provas, sextiotre stycken närmare bestämt. Det känns nästan inte alls förstår du, jag sticker in nålen bara alldeles under skinnet och så sprutar jag in lite av ämnet och du kommer knappt att märka något alls, bra va?

Sextiotre stycken. David kunde räkna till hundra.

Ett. Farbror doktorn hade rätt, det kändes nästan inte alls. Som ett litet, litet nyp i skinnet bara.

Tio. Ha, det här var väl ingenting att oroa sig för. Sprutor är inget farligt.

Trettio. Aj, vad det sved till nu då!

Fyrtio. Nu spände sig David inför varje ny spruta. Det sved som eld. Hela ryggen kändes som när man kom för nära en eldslåga.

Femtio, eller? David hade tappat räkningen. Hans enda tanke nu var att han inte skulle gråta. Inte gråta!

Äntligen var det hela över. Doktorn gav honom några uppmuntrande ord och skyndade vidare till nya, hemska plikter.

 

Tillbaka på avdelningen satte sig David för sig själv och kämpade med klumpen i halsen och svedan på ryggen, där skjortan skavde vid varje liten rörelse. Hela ryggtavlan kändes nu som ett öppet sår. Efter någon timme kom en av systrarna och hämtade honom.

-Vi ska ta en liten titt på dig här borta i undersökningsrummet, följ med mig.

I rummet fanns ytterligare en syster och en kvinnlig läkare.

-Hur är det David, var det jobbigt med testet? Jag har hört att du var jätteduktig. Du skötte dig som en hel karl. Vi har ju inte haft tillfälle att undersöka dig närmare sedan du kom hit, så nu vill vi titta lite på dig för att se hur dina utslag ser ut. Du får ta av dig alla kläder och hoppa upp på bordet här så att vi kan undersöka dig ordentligt, se så, av med kläderna, duktig kille! 

Den kvinnliga läkaren talade snabbt, utan någon större värme i rösten. Hon verkade effektiv och metodisk och det framgick klart att hon inte tänkte acceptera något krångel.

David klev ur kläderna och satte sig på bordskanten.

-Nej, du ska stå uppe på bordet David, annars kan vi ju inte undersöka dig ordentligt.

Han ställde sig på bordet och kände sig väldigt illa till mods. De tre kvinnorna studerade honom ingående och närgånget. De kände på hans såriga ställen och utbytte sakkunniga funderingar om vad de såg.

-Helt klart en elak typ av Prurigo Besnier, sade den kvinnliga läkaren. Vi får börja behandla med tjärsalva på sedvanligt sätt. Det är viktigt att han hålls fjättrad på nätterna tills vidare. Efter kvällstvätten ska han smörjas in hel och hållen med mjukgörande cortisonsalva som får sitta på under natten. Det kan vara lämpligt att jag tar mig en ny titt på honom om en vecka. 

Utan förvarning tog hon tag i Davids snopp och drog lätt i den med ett eftertänksamt uttryck i ansiktet.

-Hm, jaha.

Hon drog skinnet något bakåt så att det stramade.

-Ja, det ska nog bli bra med det här också, men det är ju inte riktigt vår sak.

 

Väl tillbaka på salen befann sig David i något som kan liknas vid ett chocktillstånd. Inte mest för den närgångna behandlingen och för vad som sagts om hans eksem, men snoppen, var det något fel, vad hade tanten menat? Han grubblade länge på den hastiga incidenten som aldrig fick någon förklaring. En fruktan för att vara helt annorlunda grundades i hans lilla barnamedvetande. Den skrämmande ovissheten tog på kort tid ett stort utrymme i hans känsloliv och bidrog senare till en mycket ofta återkommande känsla av mindervärde. Händelsen skulle komma att förfölja honom som en obehaglig skugga långt upp i vuxen ålder.

 




Prosa (Roman) av Ulf Lundin VIP
Läst 38 gånger
Publicerad 2024-03-30 07:20



Bookmark and Share


    Tidsljus_Timelight
För långt för min attention spam.
2024-03-30
  > Nästa text
< Föregående

Ulf Lundin
Ulf Lundin VIP