En kyla sprider sig. Den är igenkännbar. Den doftar av revbensspjäll från förr och av vad tradition brukade vara. Det är ett annalkande omen, som om mitt liv vore en skräckfilm. Förmultnande löv, kanderande äpplen och en cirkus där du fortfarande kan se elefanter. Det är även mina rosa gummistövlar. Att hålla i mammas hand.
En Spiderman invirad i röda paljetter på ett snöre och en jul som tar slut för att två barn leker för häftigt. Men det är minnen som alla är samlade och splittarde i mitt huvud.
Det är en höst från 2007 och det är också att plocka kastanjer. Någonstans, bland alla dessa minnen, börjar du se vart din person kommer från. Du förstår varför färg är så viktigt för dig när du har stirrat dig blind på gråa åskmon genom fönstret.
Och vem jag är kan sammanfattas på en bit papper. Det är ett oundvikligt moment och tanken blir abstrakt. Men du minns framförallt hur varma bullar smakar och hur rosor av silkespapper ser ut.
Du kan se när du faller i mörkret och fördärvet sluter upp omkring dig. Inte igen.
Men när du står där kan du se stadens ljus. En hjort i ljuset från gatlyktan. Det är lättare. Torka tårarna snabbt.