

Redan medlem?
Logga in

En oändrad dikt från några år sen. Kort bakgrund är att jag under uppväxten flyttat en del och aldrig känt att jag har hört hemma någonstans. Mormor kallade mig rotlös och ur sorgen kom en fantasi om människor med rötter.
RotlösRotlös kastas jag in i världen. Överallt jag går och alla jag möter har rötter. De växer ut från armbågarna i händerna och fingrar. Genom ryggen ner i ben till fötterna. De kan inte ha skor längre. Från näsan kommer en rot också. Och deras ögonfransar är små kvistar som vajar där. |
![]() ![]() ![]() JSepha |