I övermorgon ska Kristersson och & försöka
få igenom den nya lagen om "valfritt juridiskt kön".

Jag vet inte om mina nedanstående tankar angående
känslomässig/psykosocial identifikation
kommer att diskuteras i riksdagen men jag
ser på saken ungefär så här :

Både flickebarnet och lillpojken tas förhoppningsvis
hand om av bägge föräldrarna. Jag tänker mig då
att de är en kvinna och en man...vilket inte alls
är självklart.

Om där finns den biologiska mamman så har
barnet en rimlig chans till att binda sig
känslomässigt till henne för att hon är
den naturligaste människan på jorden att
suga näring och trygghet från.

För att längre fram kunna börja växa till
särskilda personer, något så när oberoende
från henne och pappan, så må en separations-
process börja...i säg 2-2,5 års-åldern.

"Kan själv" kan man kalla den tiden.

Efter den rätt stormande oidipalfasen
då kärleken blommar mellan generationerna
infinner sig en lugnare stund i latensen.

Ett lugn som tonåren river sönder och som
för pojkens del medför ett definitivt "tack och hej"
till mamman på det identifikatoriska planet.

Aldrig mer ska han jämföra sig med henne
och hennes yttre. I de mesta av fallen.

( I hemlighet kommer hon väldigt ofta
att förbli pojkens största kärleksupplevelse) .

Men flickan ska det. Hon ska separera från
mamman, hoppas på att kanske pappan
eller annan viktig närstående stöder henne
så där lite lagom mycket i att hennes mamma
är en totalt omöjlig person att komma överens
med.

Kanske inte öppet. Kanske hon inte vågat. Av
många svåra anledningar. Mamman kanske är änka,
hon kanske lever med en misshandlande man,
hon kanske inte har andra barn osv. Dylika faktorer
kan göra det omöjligt att säga emot henne.

Pojkens "mammalöshet" kan utlösa en störtsjö
av ångest om inte pappa eller annan är där och
fångar upp honom i fallet. Och i de flesta fall
finns där nånstans en karl, med fel och brister,
som ändå duger att kasta sitt ankare till.

Flickan/kvinnan kommer att föra ett långt,
kanske livslångt krig mot sin mamma innan
hon "ger upp" och tillstår sig ha älskat henne
ändå hela tiden. Då kan hon på riktigt ta plats
i det kvinnliga och hitta ett nytt lugn. Får
man hoppas.

Pojken vet vi alla kommer att föra ett helt
annat slags krig. I många, många fall mot
vitt okända karlar....bl a soldater.

Om man känner att man är så osäker på
om man är kille eller tjej, man eller kvinna,
tror jag det skulle vara bra om samhället -
i st f en "enkel lag" - skulle kunna erbjuda
en känslomässig hjälp till att fördjupa det
biologiska könet, ner till den själsliga botten.

Om man där upptäcker att man håller fast
vid känslorna av att leva i fel kropp så är
det värt att fortsätta undersöka vad som
ligger i historien.

Saker man kan ta reda på är t ex varför
heter man som man gör. Vem hittade på
ens namn och vill jag svara när någon
ropar det namnet. Eller varför vill jag
inte.

Är jag i grunden besviken och arg på
någon av mina föräldrar som inte
"fattat vem jag är" ?

Måste jag byta kön för det ?

Kommer det att hjälpa mig ?