Din tid på jorden fullbordad var, du orkade inte mer och ditt hjärta slog inte, hur mycket vi än önskar att de gjorde det. Morfar jag ville vara hos dig i natt, men mamma ville inte lämna mig ensam där med dig ifall att, ja du vet. Men så ringde de i morse och berättade vad som hade hänt. Tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag ville så gärna komma till dig och ta ett sista farväl, men mina ben bar inte. Så fort jag ställde mig upp så rasade jag ihop igen.

Vad ska jag ta mig till? Kan inte jag få spola tillbaka tiden? Det är det enda jag vill, jag begär inget mer, bara få spola tillbaka tiden. Jag minns när jag för längesedan satt i ditt knä (du vet de du alltid har haft ont i) och jag satt och höll i din tumme, bara för att jag tyckte den var mysig. Du kunde sitta och sjunga i flera timmar våran favorit låt, du har väl inte glömt bort den? Det var en kväll i juni då sommaren är som bäst.. Jag kan den utantill nu. Det kommer alltid vara min och din låt bara min och din. Jag var hos dig här om dagen, men du kände inte igen mig, det gjorde så ont i mig jag trodde att du skulle känna igen, morfars älsklings flicka. Men nu slipper du lida mer, nu har du fått som du ville.. stendöd. Jag har klagat på att mitt liv har varit jobbigt och det ena med det tredje, men nudå? Nu är det ju hundra gånger så jobbigt, du var ju min andra halva morfar.

Jag kunde inte sova i natt, vet du det? Jag låg och kollade upp i taket, och jag tyckte att jag såg dig framför mig men jag såg kanske bara i syne. Men du, vi ses ju igen kanske inte på länge men jag och du kommer ses igen jag lovar, det är jag säker på. Jag och du, tills döden skiljer oss åt, ja nu har den gjort det. Men fan, det kommer ändå vara du och jag ändå. Jag älskar dig <3